Gråväder, blåsväder men definitivt vår. Jo, lite snö är det allt kvar. Men inga mängder, det kan ingen påstå som genomlevt en hel Svensk vinter. Men visst hänger snön i luften, på sant aprilmånadsmaner, till och från under dagen. Ja den faller lite lätt ibland till och med, vertikalt eftersom det blåser. Ännu har inte kung Bores sista strid för året stått här på kullen. Det är ett som är helt säkert.
Jag sitter här nere och försöker koncentrera mig, men lyckas väl inte speciellt bra med det. Hatar att vara i ett “bara finnas” tillstånd, alltså utan att det går framåt, utan att kunna dyka ner i djupen, koncentrationen. Men här är jag nu. Stil standing och glad för åtminstone det. Önskar mig lugn och ro och bara det. Tänk… inte fan är det så jävla mycket begärt egentligen.
På fredag begravning igen. Alla dessa begravningar. Men det handlar om respekt ändå, så begravningskostymen åker på, vi går. Det är den enda gång man ser mig i kavaj och slips. “Visa-andra-respektkläderna”. Det är Sone som det skall sägas hej till på fredag. Fast vi såklart redan sagt hej och tjena på vårt sätt han och jag.
Råboken och fem hindar här ute i trädgården. Äter allt dom kan hitta. Krokusar är som smågodis. Jag skrämmer iväg dem innan de ger sig på plommonträdet. Det är redan hårt åtgånget, liksom eken och allt annat. Men de kommer såklart bara tillbaks. När man inte ser dom. Tar det dom vill ha. Hör egentligen inte hemma här. Men fina såklart. Dom med och om man tänker på det så hör inte jag heller hemma här och kan med någon självklar rätt hävda att något är mitt/vårt här i en gemensam skog. I alla fall inte med något som kan gränsa till allvar. Fast det finns de som gör det såklart. Ja och gör det med stort allvar. Gränsernas folk. Murarnas folk.
Men vi smågnabbas jag och rådjuren. Man får försöka överlista. Skulle en elektronisk lösning kunna vara något tro? Har börjat fundera på det. Giftpilar eller bomber? Elchocker? Det är frågan. Eller skall de fångas levande? Fraktas ner till Skåne och trädgårdarna där efter infångandet.
Men vi skall nog klara av en samexistens trotts allt. Jo, det tror jag nog. Vi får anstränga oss lite. Enklare att vara rådjur den här tiden på året torde det ju också bara. Vi gläds åt samma saker. Egentligen.
Om en vecka borde man kunna ge sig ut på en första tur i skogen. Det ser jag fram emot. Äntligen. Därifrån blir allt enklare. När man får större ytor att röra sig på. Då befrias också mina tankar i allt högre grad. Höjs och vidgas. Men mycket björn här uppe. Mötena är täta och många den här tiden på året, så man får låta lite extra när man ger sig ut. Man vill helst inte komma för nära en hona med ungar. De kan vara farliga. De andra är det ingen större fara med. Men björn känns verkligen som en varelse man känner respekt för när man möter, men det gäller iof älg också när den står där tio meter ifrån en och luktar brunst och frustar. Det är lätt att vara modig framför en tv. Tro mig.
Men nu måste jag leta koncentration. Det här går inte. Så mycket liv har jag inte kvar att slösa med. Nope. Det finns att göra. Japp. också när det gäller låtsasarbete. Så man får ta tag i det. Göra. Inte åbäka sig i ingentinglandet. Nä, nej, nej.