Min telefon. Ja jag har väl inte upplevt den som ett direkt problem men visst börjar den närma sig pensionering. Som synes är glaset “mer än sprucket” men “lagat” med Biltema snabblim och lite kartplast “så man inte skär sig”. Ja den fungerar. Lite streck och så på displayen, en lite gultonad bild, men lite don efter person. Duger åt mig. Går att tillverka och testa appar på. Om man är på det humöret. Ja det mesta annat man gör på en telefon nu för tiden, till och med ringa, fungerar dessutom. Ja, åtminstone tillfredställande.
Jag köpte den för ett drygt år sedan från Kina. Billig såklart. Jodå, en “Samsung S4”. Nu var det kanske inte en original dito, men nära nog. Jag är ett original så varför måste också telefonen vara det. Liksom. Men telefonen var köpt för att ha en Android att testa på och jag har en gammal Ifåne som jag kan använda för dagligt bruk istället, så tanken var nog att pensionera den innan sommaren. Ja, alltså bara ha den till test här på skrivbordet.
Men…
Idag fick jag ett brev. Jo jag får det ibland med posten fortfarande. Allt platsar inte i de digitala lådorna. Anders från Vallentuna är avsändare. En VSCP kamrat. Duktig kille. Ja och jag har fått lite imponerande hårdvara från honom tidigare så jag förväntar mig lite sådant. Ett nytt spännande bygge. Men vad hittar jag? Jo en telefon. En Motorola. En trevlig rackare. Fin som fan. En som han haft liggande oanvänd i sina lådor och snäll som han är skickar upp till Los.
Man blir tamefan gråtfärdig.
Men just det där är en av de viktigaste delarna av open source världen. Man bryr sig om varandra. Delar. Hjälps åt. Det där tänket att hjälper jag hen där så får jag tillbaks det från något annat håll.
Visst det finns många gamar i open source världen också. Som tar, tar och tar. Som sen skall ha mer, mer och mer. Men de där människorna, även om de är i majoritet, är lätta att bortse ifrån. Det är folket som bryr sig, som slänger iväg ett uppmuntrande ord, jobbar sig svettig med något, rapporterar buggar och egenheter, testar, bidrar och som därmed blir livslånga vänner som man minns och bryr sig om som är det viktigaste med hela grejen. Viktiga människor. Ja och de finns runt om i världen. Härligt helt enkelt. Tamefan är det inte så att om jag inte känt det här gänget av människor så skulle jag ha tappat tron på världen för länge sedan. Det finns så förbannat många giriga och beräknande där ute. Färre i den här världen. Jag lovar. Massor av förbannat bra människor helt enkelt.
Man får säga tack helt enkelt och sen hoppas att man kan ge igen något en annan dag. Tid och kod är liksom mitt bidrag.
Upplyft blev jag idag.