Varje vår har en första dag när man kan vara ute. Jo jo JOOOOOOO, jag vet att man kan vara ute i vilket väder som hest bara man klär sig. ALLA vet det! Det behöver inte påpekas! Men alla vill inte vara ute i vilket väder som helst. I alla fall inte jag. Så den där dan, när solen lyser och termometern kryper upp en bit över tio grader är den där dan när man går ut, stannar ute, lyfter fram utemöblena, tar av den skyddande säckväven från ek och plommonträd, dricker kaffe ute, andas hela vägen ner i lungorna, njuter, njuter, njuter. Känner att nu händer det saker. Upptäcker de första tussilagorna, blåsipporna. Positiva grejer. Det är helt enkelt underbart.
Ja, ja, JAAAAAAAAAAAAAAAA, jag vet att det kommer kallväder och bakslag. Det vet också alla. Men man KAN njuta OM MAN VILL njuta så därför njuter jag en sådan här dag. Jag sitter i alla fall inte inne och surar och väntar på sämre väder.
Behöver jag tillägga att idag har varit en sådan dag. En bra dag att vara en av de levandes på. En sådan där dag man tackar han/hon/det/gud och alla troll och tomten för att man är en av dem som lever.
Ett år, 1993, var det en sådan här dag. Den 25’e april. Vi njöt verkligen. Var ute med barnen, som var små då, bakom ladugården för första gången för året. Nästan all snö var borta. Livet var gott. Så ringer telefonen. Min pappa ligger och dör. Ja det är precis så snabbt det kan vända alltsammans. Från eufori och glädje till djupaste sorg. Men man kan lära av det där. Att ta in njuta av det goda när det kommer. Tillstå för sig själv att man förtjänar de där stunderna. Japp, är värda dem.
Så idag glädje. Det som kommer imorgon kommer då. Men det skall aldrig någonsin få grumla det som är nu. Njut till fullo av den bästa av årstider.