Maj. Två grader kallt. Men tillfälligt. Till helgen varmare och sen varmare och varmare och värmebölja.
Det är gott att leva. Dock är jag aningens förkyld. Men hanterbart. Överlevnadsbart. Liksom.
Björktrastarna är här “en mass”. “Tjattertanterna”. Jo jag upplever dem så. Fast en del av dem bevisligen faktiskt är “tjattergubbar”. Jag blev riktigt orolig för dem i fjol. De försvann så tidigt. Efter midsommar syntes inte en enda. Normalår ser man dem fram till september. Gräsmattan har alltid ett gäng av dem gåendes omkring, stilla lyssnande, vikandes på huvudet för att lokalisera, sen rusande framåt i full fart för att fånga en insekt. Jägare. Den starkare mot den svagare. Efter gräsklippningen har de sitt esse där i trädgården.
Sädesärlan och svalan väntar jag fortfarande på. Det sägs att Sädesärlan varit synlig i byn, men “vår”, här på kulle, kommer alltid kring den femtonde maj. Ja svalorna föredrar ungefär det datumet också. Men båda dessa Afrikaresenärer skall ha garanterat varmt ett tag framöver sin ankomstdag för att idas anlända. När de är här vet man att nu jävlar är det sommar. På riktigt. Visst små bakslag, då svalorna drar, men annars sommar. Tänk att vi delar dem med vänner på den Afrikanska kontinenten!
Dinosauriernas ättlingar.
Men således gott att leva. Livet går vidare här på kullen. Det finns liksom inget att klaga på. Egentligen. Men man klagar ändå såklart. En dålig egenskap det där. Men också en drivkraft hos människan för att förbättra, förändra, tillvaron.
Men det är som det är.
Om en vecka operation. Känns som man kunde vara utan. Men kanske inte ändå i långa loppet. Överlever man kan det bli bättre att leva. Fast fan trott. Hoppas dock på överlevnad.
Fast den här dagen får nu lulla iväg. Gammelgubbe lulla iväg.