Mitt normala vakna upp är lite “jippie en ny härlig dag igen”, ja faktiskt, de flesta dagarna är de så, glad är jag över att få en ny dag. Jag har ju som sextioåring ett begränsat antal dagar kvar, är väl medveten om det, och jag skall definitivt inte kasta bort dem som om de vore stapelvara. Inte en enda av dem. Ja, i alla fall inte utan att uppskatta dem.
Igår vaknar jag ur ett svart och stort mörker. Jag hör röster. Det skall vaknas. MEN JAG VILL INTE VAKNA! Jag har det bra i det här svarta stora mörkret. För det är som en ocean av svartaste svart det där jag flyter omkring i, en ocean av trygghet och problemlöshet, en oändlighet av trötthet och trygghet och problemlöshet finns det där i mörkret. Men de där rösterna fortsätter. De är fler än en. IRRITERANDE! De envisas med sina “vakna” rop och de tvingar mig upp i något slags halvvaket “här vill jag inte vara” tillstånd. I den här världen är det kallt.Det gör ont. Jag fryser verkligen så jag huttrar. Skakar. Ett ansikte dyker snart upp ovanför mitt. Suddigt eftersom jag inga glasögon har. Går det bra? Ja, det gör det ju, jag ber om en filt till. Fryser lika mycket ändå. Får morgonrocken omlindad om mig också. Huttrar lika mycket för det. Fryser verkligen så in i h:e. Längtar tillbaks till det svarta.
Tre timmar tidigare har narkospersonalen fått mig att andas in det där dom vill att man skall andas in och till skillnad mot min förra erfarenhet av att sövas så tar det ett tag innan jag slocknar. Men det är axeloperation det handlar om alltså.
Idag mörbultad som om jag kört in i en bergvägg i full fart med cykel. Men uppe och sittandes framför en dator och det tänker jag fortsätta med. Axeln gör inte ondare än annars. Möjligen är det kemi som spelar in där. Halsen är dock som en taggtråd har dragits upp och ner i den. Man gissar slang av något slag. Den känslan minns jag inte från min förre (och första) operation. Ja sen gör det ont lite överallt liksom och man funderar om det var en av de där tonårsfesterna man hade när man var ung igår igen.
Men buss härifrån halvsju på morgonen till Hudiksvall. Buss hem igen klockan fyra (en och en halv timme efter uppvaknande efter operation) och sen hemma igen efter skumpiga vägare vid halv sju. Dagkirurgi. Passar mig perfekt även om det är rätt segt att sitta två och en halv timme på en buss efter en operation. Men jag vräker i mig en påse chips och en godispåse, fastande som jag varit sen dagen före, där på bussarna. Nåja lite försiktigt sker det där ätandet ändå. Bit för bit liksom med pauser där man känner efter hur varje bit togs emot av en längtande magen.
Det där mörkret sitter kvar i mig. Men inte som något ont. Jag kan inbilla mig att det är sådär det är att dö. Att de där rösterna som man hör kanske är anhöriga vid dödsbädden vars röster sakta tynar bort när man sjunker djupare och djupare ner i den där svarta, sköna, oceanen där det varesig finns oro eller problem, och att allt bara är bra, så bra…
Fast nu skall jag oskadliggöra en bugg eller rent utav två.
4 replies on “Att vakna upp igen”
Strongt att vara tillbaka så snabbt! Men ta’t lugnt. Varva med film eller bok. Även stålmän behöver återhämta sig.
Jag kommer ihåg känslan i halsen efter min operation. Kändes extremt torr i halsen. Kändes mer som en strumpa än taggtråd som dragits upp och ner i halsen.
Lite vek är man allt. Men oförskämt OK ändå. Du vet ju inte hur det är att vara sextioåring, dvs normaltillståndet här är inte så full fart ändå, lite operation gör inte så stor skillnad. Ni unga har lite mer att tappa liksom. Men sitter väl och grejar så länge jag orkar. Trivs ändå bäst med det.
När är det dags igen för dig?
Jag har inte fått något datum ännu. Men jag skulle ha tortyrkroken i 3 månader. Det borde vara dags runt mitten av juni. Ca en månad kvar.
Men det är final liksom. Sen skall det bara läka ihop. Tråkigt såklart över sommaren men å andra sidan är man ju aktiv då lite per definition.