En helt vanlig Torsdag någonstans i livet är det ju. En lyx att ha här ändå. Om man tänker på det. Tar in vad det betyder. Man lever, måste det, för att det skall bli en torsdag där man är med. Ja annars blir det en torsdag där man inte är med och de torsdagarna må vara helt underbara för andra men knappast för en själv. Om det där att finnas till och vara en del av alltsammans nu är en av de saker man försöker hålla fast vid.
Ute regnar det, men nästan tolv grader, så vad gör det. Inte ett skit. Till och med ett låtsaskontor har skaplig temperatur den här morgonen. Björkars knoppar lär brista också här ganska snart kan jag gissa. Det som gör ont. “Det gör ont när knoppar brister“. Karin Boye. Hon visste vad hon skrev om. Kärleksdikten. Vacker. Ja den förtjänar tametusan att återges här
|
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Ja nog är det svårt när droppar faller. Då, när det är värst och inget hjälper, |
„ | |
| Karin Boye, Ja visst gör det ont | ||
Ja jävlar liksom. Skriv bättre än sådär om du kan. Karin Boye tog sitt liv på en onsdag med en överdos sömntabletter. Mitt torsdagstema faller därmed. Å andra sidan föddes hon en fredag så den där torsdagen ringas åtminstone in.
Läser om en tant här i landskapet i tidningen i morse, 70 år, har en revolver i sin gubbes vapenskåp, en hon “lekt med som barn”. Hon blir åtalad. Det får kan inte ha. Det krävs tillstånd. Men jag tycker att en revolver i ett vapenskåp borde alla få ha. En kula räcker. Den som man kan använda som en sista utväg. Som Hans Lidman. Japp, det borde ske med revolver om det nu skall ske. Ja, tingsrätten kanske tyckte det också. Kvinnan blev frikänd. Man trodde inte att hon hade för avsikt att använda den i kriminellt syfte. Åklagaren har inte för avsikt att överklaga.
Dragspelarens farsa, han som bodde i grannhuset, gick ut i skogen, band fast några dynamitgubbar på kroppen och tuttade på. Bättre än kräftan som åt på honom. Som tagit hans fru. Han hade ju sett hur det var. Ville inte åt det hållet själv. Lätt att förstå.
Själv har jag ett avtal med han/hon/det/gud. Att leva hela vägen. Inget jävla fusk. Det avtalet har jag för avsikt att hålla.
Med programmerarväder ute så ser detta ut att kunna vara en dag att glädjas åt. Möjligen lite för trött för att ta den tillvara till fullo. Operationen kom ikapp mig lite igår. Ja i alla fall tröttheten. Jag höll på att slockna redan vid nyheterna. Men väl här nere igen hittade jag ett spår att nosa mig fram efter och glömde bort den där tröttheten. Det blev en normalsittning. Skall försöka med samma sak idag. Man glömmer det mesta när man uppslukas av något som intresserar. Det där med att ha kvar barnet kvar inom sig. Att våga ge sig hän och uppslukas.
Ja så får det bli!