Det är tungt låtsasjobbet just för tillfället. Uppförsbackar så långt ögat når och mil efter mil till något slags mål också efter dom. Det är nu, i det här, som man borde få priser och uppmuntran såklart men naturligtvis kommer sådant där i nedförsbackarna när man inte har ett dugg nytta av sådant, ja när dylikt till och med bromsar upp farten. Det sista man vill. Men man får vandra på, ja, knappa på i mitt fall.
Men upp ur sängen kommer jag hur som helst. Glad över en ny dag. Nätterna ryckiga fortfarande. Vaknar minst en gång varje timme. Om jag minns rätt var det samma sak efter min förra operation. Narkosen rubbar sömnen på något vis (gissning). Mardrömmar hälsar på. Som de gjorde när man var barn. Då när de alltid fanns där under nätterna. Red mig. Men det fungerar. Går att leva med nu som då. Jag sover tillräckligt för att orka med en dag. Alltid något.
Ute regnar det. Eftersom alla ropar “vattenbrist” så är det väl bra. Programmerarväder kan man kallar det. Har aldrig haft något emot en regnvädersdag. I alla fall inte om jag låtsasjobbar eller jobbar. Men det är klart håller det på och håller på dag ut och dag in kan det bli lite segt. Vill minnas att semestrar brukade vara så förr i tiden. Nu är det kallt och torrt istället. Men ställer man sig vid en jordglob och följer den där longituden man befinner sig på så inser man att kallt och torrt, ja det är normaltillståndet för våra breddgrader. Det är det andra, värmen, regnet, det sköna, som är anomalin.
När jag läser om VD/uppfinnaren i Västerås och branden så är det svårt att inte tänka på farsan. Den där båten med jetdrift som sprang läck i pumpöverföringen som fiatmotorn drev mitt ute på sjön så att den istället för att ha jetdrift pumpade in vatten i båten. Vi sjönk. Brorsan, farsan och jag. Men överlevde. Flaggstången, hemmagjord i glasfiber, som, så fort den fick en flagga, blev till ett C innan den gick av. Vi skrattade så att vi grät när vi såg den från vägen K och jag. Ja och massor av annat. Hemma och på fabriken. Men mycket blev bra såklart. Patent togs. Misslyckandena är uppfinningarnas moder. Oräddingar är de de där uppfinnarna. Vem har inte sett flyghistoriska filmer och hisnat. Men precis som mannen i Västerås i helgen så behövs den där oräddheten. Den och passionen. Det där som gör att uppfinnartyperna blir äldre och är piggare än andra. Ja om de då inte dör när deras uppfinningar exploderar såklart.
Nä nu så. Det finns uppförsbackar att ta sig uppför.
