Flyttad till https://www.tomtensdagbok.se
Hej tomten här,
I natt har vi haft rådslag med trollen. Det är alltid samma sak varje år. Vi behöver guld så att vi kan ordna ett riktigt trevligt julbord till alla på julafton och även om alla andra gärna skänker en guldklimp eller två så är det svårt att få trollen att bidra med det enda minsta lilla guldmynt. Så nu i natt har Bergakungen, hans närmaste troll och jag, suttit och förhandlat. Bergakungen har legat på golvet och gråtit och slagit händerna i det så fort han förstått att trollen minsann måste bidra med guld dom också. Då gråter han som ett riktigt litet barn, en bäbis och upprepar “Men vårt fina guld, vårt fina guld” om och om igen. Det är samma sak varje år. Han gråter och åbäkar sig och jag försöker få honom att frivilligt bidra med lite guld. Det är inte mycket guld vi ber om.
Trollen han har med sig är inte mycket bättre dom. Dom håller för öronen, vaggar fram och tillbaka och blundar mest hela tiden så fort frågan om att dom skall bli av med lite guld kommer upp. Troll älskar guld. Vill alltid ha mer guld. Större guldklimpar. Tyngre guldklimpar. Större högar med glänsande guld där i sin skattkammare. Och då skall ni veta att det finns mycket guld där, VÄLDIGT, VÄLDIGT mycket guld.
Som sagt det är samma sak varje år. Har hållit på såhär i trehundra år nu. Ja tänka sig att det är så länge sedan jag tog över efter min far. Gamle tomtefar. Hursomhelst vi behövde ju få av dom lite guld. Så vi hotade med att dom inte skulle få vara med på julbordet om dom inte bidrog. Det gör vi också varje år. Jodå, traditionsenligt, så nu låg nu alla trollen på golvet, hamrade händerna i det, grät och skrek “vi vill”, “vi vill”, “vi vill”. Varpå jag svarade “inte utan ett kilo guld”. Trollen på golvet började nu rulla runt också. Gråten tilltog. Alla snyftade “vårt fina guld”, “Så mycket guld.” Det blir översvämning där på golvet av alla trolltårar som rinner ur stackars trollögon. Men jag låter dom hållas Det är nämligen så att dom egentligen bara behöver bli av med en fjärdedel så mycket guld. Men det talar jag såklart inte om på en gång utan säger. “Men om ni uppförde er så kanske det skulle kunna räcka med ett halvt kilo” då gråter trollen lite mindre. Så jag fortsätter “men då kan ni ju inte ligga där på golvet och grina”. Då, vipps, har man trollen sittande i sina stolar igen. Inte helt glada såklart, men sittande och med lite hopp i ledsna trollögon. Bergakungen säger “Men ett halvt kilo guld är också väldigt mycket guld” och med ens så ligger dom där på golvet igen och gråter och hamrar händerna i golvet och gnyr “vårt fina guld, vårt fina guld”. Så då säger jag “men ett kilo är nog ändå det minsta vi måste ha. Men egentligen kanske behöver vi två kilo när jag tänker efter”. Trollen slutar att gråta i ren förskräckelse och sätter sig upp igen. Klarvakna nu.
“Hur mena du då tomtefar?, Två kilo vackert guld?” säger Bergakungen oroligt. “Två kilo är mycket fint guld det” och tårarna börjar åter att spruta på alla trollen, men som sitter i alla fall kvar tack och lov.
Det är då jag slår till. “Det kan räcka med ett fjärdedels kilo om ni slutar åbäka er men då måste ni bestämma er NU”. Och det går dom med på såklart. Varje år. Samma sak. Inte helt nöjda naturligtvis men en av dom springer ändå hem till trollberget och hämtar ett fjärdedels kilo guld. Det går snabbt och trollen börjar gråta och grimasera när jag får guldpåsen. Men dom lägger sig i alla fall inte på golvet och hamrar med händerna och bankar. Nu måste man kontrollera noga att det verkligen är ett kvarts kilo guld också. Det har hänt många gånger att det är mer kottar än guld, eller bara guldfärgad sten. I natt stämde det i alla fall. Trollen gick hem till sitt berg med svansen mellan benen efter att ha ätit en talrik gröt och jag kunde sova några timmar. Ack dessa troll. Ibland undrar man om det inte skulle vara lättare att leva utan dom men sen minns man ju allt roligt man haft med dom också såklart. Det är klart dom skall finnas kvar. Fast dom är vrånga, fula och guldgiriga. Man älskar dom liksom ändå.
Smånissarna börjar bli till sig nu må ni tror. Stornissarna också för den delen och tomtemor frågar hela tiden vad hon kommer att få i julklapp. En puss som vanligt säger jag då såklart. Och då blir tomtemor alltid glad och får den där speciella blicken och ger mig en puss på kinden. Tomtemor är snäll hon. Men oftast oljig och kletig eftersom hon alltid grejer med olika maskiner. Men hon är ändå tomtemor. Världens bästa på att laga maskiner, koka gröt och att pussa tomtefar. Det ni. Jag minns när vi träffades. Vi var smånissar båda två. Hon hade en sån vacker luva den julen och jag blev kär på en gång. Hennes långa hår hängde ner i två ljusa flätor och hela hennes ansikte strålade när hon fick en verktygslåda med en massa olika verktyg i julklapp. Verktygslådan följdes snart av en gammal motor. En riktigt gammal en. Precis den hon önskat sig och snart var hon mer svart av olja än vit och röd där hon låg på golvet och skruvade och fixade med motorn. Men gamle tomtefar och gamle tomtemor lät henne hållas. Till slut somnade hon där vid den gamla motorn. Med huvudet mot den som om den var en kudde och med en skiftnyckel i handen. Vem kunde glömma en sådan nisse. Jag blev störtförälskad helt enkelt. Ändå tog det lång tid innan jag vågade prata med henne. Men när jag gjorde det så sa hon att hon älskade mig också. Sen dess har vi hållit ihop. Nästan i trehundra år. Aldrig bråkat. Ja, smågnabbats lite men inte ofta. Vi försöker vara snälla mot varandra fast vi inte tycker lika alla gånger.
Men oj vad tiden går. Nu måste jag läsa önskelistor igen och sen börja slå in julklappar. Vi hörs imorgon.
Alla barn har faktiskt varit snälla. En och annan vuxen har nallat julgodis. Skärpning nu är det bara några dagar kvar. Ni får hålla er lite till.
-2.6 grader under snön (sorkarna van fotbollsmatchen över skalbaggarna.). -8.4 i luften (det snöar för fullt också. Trevligt när det är vanlig snö och inte skumtomtar.). Vi kommer att bli klar till jul.
Gamla statusrapporter finns här
http://www.eurosource.se/akhe/wordpress/?cat=17