“Orkar inte mer”

Jag gräver där det är tänkt att växthus skall stå. Men det tar inte så lång stund innan jag får ge upp. Det går inte med axeln. Det gör för ont.  Så istället startar min fru gräsklipparen (bara det…) som jag far runt med i regnvåt gräsmatta en stund… tills den pajar. “Orkar inte mer” är känslan.

På kvällen ont i axeln då såklart. Så ont att jag ger upp låtsasjobbet. Idag håller det i sig. Nu är det inte det där onda som stör mig mest. Jag har vant mig vid det i olika grader. Men det här att inte klara av småsaker längre som stör mig oerhört. Gräva. Starta en gräsklippare. Spika. Hälsa på någon utan att grimasera (rädas dem som hälsningsskakar). Göra något som hest men en högerarm över brösthöjd. Det där är skit liksom. Förlorad livskvalitet. Värdelöst.

Men det är såklart som det är. Man kunde vara död. Ja och det finns andra som har ondare. Så nu ordar vi inte mer om det.

Måndag. En hel vecka framför sig har man. Krypterade VSCP paket flödar fritt här i huset just nu. Det är åtminstone en bra sak. Återstår en säker nyckelhantering. Precis som med den generella krypteringen är inte det heller en bagatell.  Man får läsa på. Fundera. Gillar.

Men måndag. Gillar (igen) det hur som helst också. Just här och nu på morgonen när det här skrivs känns det som det finns eoner av tid att göra stordåd på. Ja småsaker också såklart. Eller helt enkelt lägga sten på sten. Det allt för det mesta ändå handlar om. Det där andra, de korta stunderna av eufori, storhetsvansinne, glädje, lycka, sorg är ändå undantagen mot det där eviga hjulet som skall snurra.Det är till slut hjulens varv, så oändligt lika varandra, men aldrig riktigt helt lika, som man måste lära sig älska för att orka leva. Tack och lov så känner jag fortfarande den där fascinationen över det som är bara är vanlig grå vardag.

ps

Den här låten spelar jag ofta