Att jag inte skulle ha något att säga under två dagar i rad är väl något som skulle kunna liknas vid en lotterivinst , ja där hoppades du på för mycket. Eller snarare “att jag tror jag har något att säga”. Det finns en skillnad där. Knappast hårfin heller.
Vänskapskorruption. Lägenheter. Jodå, det finns i det lilla också. Jag antar att vi alla tagit del av det där. Man får ett jobb för att man känner någon som känner någon och så ger man tillbaks när man själv känner någon som känner någon. Men det finns liksom en gräns. Storgubbarna och storgummorna verkar helt tappa insikten om var den gränsen går. Alltid. Kanske måste det vara så. Jag vet inte. Har åtminstone aldrig varit där.
Notch kallar folk “cunt” på twitter. Det är rätt otrevligt alltihop. Ja och man förstår att det inte är så jävla roligt att vara en offentlig person. Jag skulle INTE vilja byta.
Grannfrun står och tittar på björhonan och hennes två ungar i en halvtimme ute på vägen här på kullen i söndags natt. K och jag spanar frenetiskt också för att försöka få en glimt av dem. Kanske var ett avrivet lock på komposten ett tecken på att de varit här oxå. Det har hänt förr. Men man skall ha tur för att se dem. Men att de finns här, fritt strövande i närområdena, är en livskvalitetsökande faktor. Definitivt.
Det är en supermorgon. SOL. Varmt. Alla dörrar öppna. Fönster likaså. Barfota såklart. Man vill ropa ÄNTLIGEN. Behöver det här. Mycket av det här. Den halvklippta gräsmattan plågar mig dock. Måste nog mecka med gräsklipparen idag. Sen hitta någon som kan dra igång den. OM den vill. Konstigt nog sammankopplar jag alltid sådana här morgnar med England, Leicester och vägen till jobbet.
Skulle till Edsbyn med papper egentligen idag. Bokslut. Men lyckades hitta Losbor som skulle åt det hållet. Perfekt. Spar en halv dag. Tack för att det finns snälla människor. Vi måste hjälpa varandra om vi skall kunna bo här uppe. De flesta av oss vet det. Andra inte. Måste väl vara så.
Ja grönt som fan är det ju. Limegrönt. En fantastisk färg när det är så mycket av den överallt. Man står där liksom med öppen mun om man ställer sig och ser ut över landskapet. Tror inte att det är sant. En axel som gör ont förändrar inte det där det minsta. Man får använda sig av de avledare som behövs.
Men häggen har precis blommat över för i år. Osedvanligt vacker har den varit detta år. Verkligen lyst. Nu väntar vi på syrenerna. Är alltså verkligen mellan hägg och syren. Allt är lite senare i år. Men lugn, det har inte med klimatförändringarna att göra. Allt har inte det. Naturen har en naturlig förändring i sig också. Vill inte vara så där “punkt och prick” som petimätrarna gärna önskar. Lite mer “hipp som happ” snarare skulle man kunna säga.
Äppelträd, körsbärsträd, plommon, ja allt som kan det, blommar för fullt. Det surrar som av en bompplansarmada i tysklönnen. Det är osedvanligt många humlor i år. Mängder av dem. Det tar jag som ett gott tecken. Inte bara för världen. Det är ju också symbolen för VSCP. En god symbol för ett gott projekt. Ja som liksom humlorna flyger fast det kanske nu inte kan det egentligen. Det går göra massor av ren vrånghet.
Pavarotti, koltrasten, sjunger där ute. För mig är den sången som att äta en sur karamell. Det känns så inuti. Den får liksom hela kroppen att reagera, dra ihop sig, träffar djupt där inne, och mynnar ut i en skön, god, härlig eftersmak som varar en hel dag. Ja en god sur karamell alltså. En fantastisk sådan. Gratis.
Men jag skall låta min dag ta sin början här. Den som får bli det den blir. Japp, jag lägger sten på sten. Är en envis jävel.
