Måndag. Dessa underbara måndagar. Flera tomma dagar framför sig. Dagar som kan fyllas med något. Underbart. Nej jag säger inte det där för att provocera, Jag känner så. Jag är där jag vill vara. Ja och då menar jag kanske inte Los, fast det iof går för sig det också.
P hälsar på i fredags. Han har sagt upp sig. Tröttnat. Klarade inte telefonförsäljarjobbet längre. Mår bättre nu som arbetslös. Mellan jobb. Det ser man. Hoppas på afterski jobb på synten i fjällen under vinter. Ja och vi som känner honom vet ju att det är precis där han skall vara. I musiken. Alltid. Den, eller snarare musiken, som är hans egentliga liv. Men än kostar det på. Såklart.
Två skivinspelningar pågår. Han är med på båda. Bollnäs. Hotellrum med fem svettiga personer som delar rummet en helg. Omtagningar. De dåliga skämten. Skräpmaten. Allt det där andra. Ja, inte så mycket flickor längre. De som satt där. Stackars kvinnor. Jag tänker på dom ibland. Hämtade de sig någonsin från det där. Flera av dem var lika mycket i repan som oss. De har antagligen hörapparat allihop idag, möjligen också bortom det. Men för P och hans mannar är det där alltså ett passerat stadium. Det finns fruar och barn där hemma numera. Ja, och inga flickor som vill sitta där och lyssna hur som helst.
Men jag är glad för P’s skull. Han är lyckligare nu än som bonushämtande telefonförsäljare med fet plånbok.
Men måndag alltså. Midsommarvecka. På onsdag 6:24 skall jag upp och vända på båten. Sommarsolstånd. Dags för den att segla norrut igen. Om man känner att paniken kryper sig på en när man förstår att vi redan är där så får man tänka på vintersolståndet och hur mycket vinter som är kvar efter det. Torde gälla samma sak efter sommarsolståndet men sommar då. Men fan trott förresten. Lite kvar av juni, sen juli, augusti och sen är man ju där. Ofta nattfrost redan i augusti. Det gäller att ta till vara på det här. Göra det med mani. Grilla, bada, äta glass. Själv är det det där barfota och sova med öppet fönster som är sommaren.
Midsommar blir lugn. Kanske grillar vi. Men mycket mer blir det inte skulle jag tro. Men det räcker. Jag lever.