Att leva med floden var att alltid uppleva den i olika skepnader. Fast vi kallade den såklart bra “ån”, eller Voxnan om någon utsocknes frågade vad den hette. Men annars alltid bara ån, inget mer. Precis som om den inte betydde något. Ändå fanns den där alltid. Folk hade drunknat i den, andra varit nära att göra det. Vi hade alla fångat fisk i den, badat i den, trott att näcken bodde där i dess djupaste håla tills vi genomskådade det där. På vintern gick vägen över till skolan över den. På sommaren fick man gå runt. förbi Järvefelts, Ivarssons, långgatan, fruktaffären, sen mot skolan. De som var modiga, eller sena, gick över isen tidigt och sent om året. Blev man påkommen då fick man anmärkning. Kvarsittning. Samtal. Rapport. Sänkt betyg i uppförande. Ingen drunknade just där vid övergången åtminstone.
Den där floden stannar alltid levande inom mig.