“oj!”
hör jag bakifrån. Inte ett sådant där “oj” av förvåning som vi Svenskar kastar ur oss då och då, utan ett Engelskt “Oj!”. Kort. Militäriskt. Alltså mer “Hallå!”. Det är i slutet av sjuttiotalet, jag har precis köpt en fysikbok i läderband på ett antikvariat. Jag har en ledig lördag. Förmiddag. Leicester England. Sommar. Solen skiner. Ensam. Jag har gjort mycket ensam. I alla fall då, på den tiden. Allt utom bandet. Musiken. Då var vi fler. Tillhörighet. Men ändå inte. Nu går jag där. Boken i ena handen. Ett fynd. Anteckningar. Jag skall läsa fysik om ett år, Det har jag bestämt. Förra året ville jag bli rockstjärna. Det är en vändning som heter duga som sker här. Tjugotre år. Den ständiga jeansjackan håller jag i den andra handen. En röd Marlboro och en tändare i en av fickorna.
“OJ!”
högre den här gången. Jag vänder mig om. En äldre tant pekar argt på min jeansjacka som har en ärm som släpar i asfalten. Jag plockar upp ärmen. Tackar. Går vidare. Hon ser arg ut på skinntorr tants vis. Tänker nog – “Ungdomar!”
Man har så många minnen i min ålder. Massor. Högar. Berg. Eller räknas minnen i metrar eller kanske i minuter? Hursomhelst en massa av dem finns det.
De konstiga är urvalet. Alltså de minnen man med lätthet kan plocka fram. Stunder som den ovan. Det är liksom inget märkvärdigt. Det har hänt märkvärdigare saker. Jodå, jag minns stora tillfällen också. Barn som kommer till världen, föräldrar som dör, det där antagningsbeskedet som damp ner i lådan en annan sommardag, det som tog mig till Uppsala och fysiken. En sådan revanch det var. Men mest sådant där smått.
Jag kan med lätthet frammana en dag liggandes på gräsmattan. Det är sommar nu med. Solen skiner. Jag ligger där ensam och tittar på molnen. Känner en oerhörd ro där jag ligger. Är lycklig. Ändå är det här under svåråren. År då vi inte har många kronor att leva på, där bara att få till själva överlevandet är en kamp. Ändå ligger jag där i gräsmattan och mår bättre än jag kanske någonsin mått. Ja jag kan till och med se molnen. Känna lukten av gräset. Så tydligt är minnet.
Hela mitt huvud är fullt av sådana där ögonblick. Merparten är ögonblick av glädje och lycka. Några svart missär såklart. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Men ändå finns det inte så många sådana lågvattenmärken. Men visst. Nog minns jag hur det var att vänta på elbolagets bil som skulle stänga av elen för att vi inte kunde betala räkningen under svåråren. Hur man gick där och väntade. Kom den inte före två så blev det inget den dagen. Sånt lärde man sig. Man fick respit till nästa dag. Varje motorljud som rörde sig upp mot kullen kunde vara den. Sen tystnaden och hopplösheten när elen var avstängd. En annorlunda tystnad. Att inte ha någon möjlighet att göra något åt det hela. Det hopplösa i att bara vara själv och inget kunna göra.
Men mest soliga dagar alltså. Ljusa minne. Glädje. I unga år nästan alltid jag ensam i de där bubblorna. Senare är K eller barnen med. En fisketur sittandes med ungarna på en sten vid en sjö en sommardag. Kristallklart. Jag känner till och med solen lysa på min hud och hur den värmer när jag återkallar minnet.
Men priserna, mötena med de höga gubbarna, ja det är mest gubbar jag träffat, allt det där som Amerikaner har inramat på väggen på sitt kontor betyder knappast något alls för mig. Otydliga, oskarpa hänger sådana minnen också med såklart. Som utfyllnad till pärlorna som definitivt är dagar i gräsmattan och fisketurer i solsken. Man kan säkert lära sig något om livet av det där. Men den lärdomen lämnar jag till dem som vill det.