Det är kväll, snart natt, här på kullen. Himlen ser liksom tung ut och grått går mot svart. Det hörs inga ljud och när jag drar fram soptunnan är skramlet jag åstadkommer som en förolämpning mot tystnaden. Men sopbilen skall ha sitt imorgon. Fast det alltid bara är en påse där i botten som vi lyckas prestera på två veckor. Jag går och lägger mig. Otrött men förutseende. Det är en dag imorgon också. Kanske behöver jag vara extra utvilad då. Vem vet? Fast det är klart. Inte ens en morgondag är något självklart. Man behöver inte ens vara i min ålder för att inse det. Men man hoppas såklart. Som man hoppats förut och vunnit. Så godnatt då världen. Kanske delar vi en värld imorgon också.