Tisdag. Kväll, Allsång och mord. Såklart. Det är sommar det med. Ja och melon. Bönor och korv före det. Bara det. Går i liksom. Men först Tony i luren under en timme. Han introducerade bönor och korv i mitt liv. Nu nyopererad. Höft. Sjukskriven i tre månader. Bara gamla sjuklingar runt mig numera. Tydligen. Ynklingar. Finns ens det ordet? Men han, Tony alltså, har gått ner fyrtio kilo för att opereras. Det kräver applåder. Så jag applåderar och önskade att jag hade den där pistolen riktad mot mitt huvud. “Gå ner fyrtio kilo så opererar vi…” Bort med smärta. Försökte få min bäste ortoped och överläkare att ställa samma ultimatum. Men inte fan. Om jag haft ont i ett knä. Då så. Nehej. Får väl försöka hitta motivationen själv till det där då. Vad det lider. Sen… Är det bråttom? Ja det kanske det är. Vad vet man. Fettet ligger där i kroppen och tickar som en självutlöst bomb. Såklart. Tjoff, sen är det över. Men är det nu inte så man vill gå. Tjoff, Hej svejs. Så kanske inte bara dåligt.
Tony blev kvar på fabriken när jag stack. I slutänden är han vinnaren. Såklart. Det visste vi redan då. Han en stor livskonstnär. Jag en kuf. Dubbel pension. Dubbelt liv. Fast lycka. Hur mäter man den? Har inte jag en hel del på kontor där också? Han är den enda från förr jag har kontakt med. Förr var sent sjuttiotal. Längesedan. Helt hans förtjänst. Kontakten. Han som ringt då och då genom åren. Jag hör av mig till födelsedagarna, jul och nyår. Dålig på det där. Urdålig. Så jag skäms. Har aldrig förtjänat hans vänskap. Naturligtvis är det så. Men han är där ändå. Fast nu har vi väl mest det gamla livet gemensamt. Ja och att det gör ont. När man rör sig.
Åtta grader där ute. Jag väntar på sommaren. Den som inte verkar komma. Inte här på vår kulle i alla fall. Jo sporadiskt. Kanske är det det som är Svensk sommar. Att den är sporadisk. Men jag vill svettas. Lida. Inte kunna sova. Klaga över att det är så JÄVLA VARMT! Men då får man åka till Portugal. Finns regioner där det inte regnat på tre år. Torka. “KLIMATFÖRÄNDRINGAR” ropar man. Fast det hänt fler gånger under 1900 talet såklart. Alla har så jävla lätt för att ropa undergång. Jo, jo, JOOOOO, det kan vara klimatförändringar den här gången. Men vem fan kan säga det säkert. Väder förändras. Ropar man “vargen kommer” och den inte kommer så slutar folk att lyssna till slut. Därför skall man inte göra det så JÄVLA ofta. Bara om man vet. Det är skillnad på att veta och att tro. Tro mig. Åtminstone där.
Fast nu. En kvart över elva. Ingen ide att söka inspiration. Jag ger upp. Går och slaggar. Bok finnes. En engelsk gentleman i huvudrollen. Om man kan ha den i en bok. Kina och England. Imperiet. Vet inte vad jag tycker om den ännu. Men läser tills jag vet. Kanske är det på sista sidan det händer. Mig gör det inget. Vetskapen och avgörandet kommer när det kommer. Oftast läser jag ut. Men det får inte bli för tradigt. Något måste den ge. Boken. Hjärnan. Fantasin. Lusten. Utan det. Ja då slår man ihop den. Finns inte tid för sådana måsten. Inte ens om författaren är upphöjd. Kanske speciellt då. Men avslut nu alltså.
Godnatt—->.