Det skall tränas lite. Ja inte svettas. Men för semester. Så jag ställer inte klockan. Vaknar halv nio idag. Jojo. “En vanlig onsdag” säger Luther där på axeln. “Upp med dig nu!” Men jag ligger kvar i tio minuter till. Bara därför att jag kan. Lite för att jag är en obstinat jävel. Sen hör jag såklart. “Semester DU!?” “Du har väl alltid semester”. “Jobbarn” säger den rösten. Ja och den har rätt såklart. Visst är det så. Visst är det rätt. Jag jobbar aldrig. Nejdå.
Jag har lovat att ta fyra veckor borta från låtsaskontor i år. Det är inget man gör lättvindigt. Jo, svara på mail, det tänker jag göra. Men resten. Låtsasjobbet. Ja det får vänta. Det skall samlas energi. Göra annat. Studion i det angränsande rummet här nere kommer kanske till och med att användas en regnig dag. För nog längtar jag dit. Nu minimalistiskt. Mer utrymme för glädje.Mindre för knappar. Per Gessle berättar hur han blir stressad av att läsa de där artiklarna om hur man gör en låt. Han gör alla fel man kan enligt de där artiklarna. Litar på magkänslan. Det blir vad det blir. De föds ur sig själv de där låtarna. Alla gillar man inte ens själv. Ja och jag känner igen det där såklart. Att göra för att man måste och utifrån glädje. Det är samma sak i programmering också. Man vet att och när det är rätt. Ja också om ingen annan lyssnar. För de där sista stegen. När andra, hantverkarna, tar tag i saker och förpackar och förfinar, det är inte alla som har det. Där är ofta de med mycket pengar och vackra ansikten före i kön. Men jag vet att Gessle skulle ju också skita ur sig de där låtarna även utan 1000 m2 hus och sex Ferrari i garaget. För att han har den där kanalen att tappa av Gaya gåvor. Det måste ut. Så är det bara. Inflödet av pengar gör ingen skillnad där.
Fast vad vet jag om Per Gessle. Ja och vad vet han om mig. Ja jag vet i alla fall att han troligen finns. Troligen existerar. Vinner jag då?
Men semesterträning alltså. Jodå jag har upplevt det en gång tidigare. Första sommaren som gymnasielärare. Eoner av ledig tid framför sig. Lön där borta ändå. Va!? liksom. En oerhört ovan känsla för en företagssjäl. Att bara kunna flyta med. Det blev en bättre sommar än de jag hade som barn. Ja och då minns jag dem också som jävligt bra. Vi byggde en ny trapp in till huset när K fick semester. Bort med betongklumpen. Badade, åkte runt i landskapet mellan det. En underbar och lång sommar. Så det är något i den stilen jag hoppas på i år också. Den känslan. Om det nu blir kortbyxväder någon gång.
Jävlar. Det svärs en massa här på bloggen numera. Dåligt ordförråd sa någon gammal lärare att just det tydde på. De religiösa och småsinta, efterblivna säger att man kommer till helvetet om man säger sådär. Jag suckar och säger JÄVLA FÖRBANNADE SKITHELVETE hur korkad får man vara. Ord bara. ORD.
Fast nu, uppkommen till de levande så här sent på dagen, har jag verklige inte tid att sitta här och skriva skit. Nope och icke. Det skall ickejobbas.