Så här sitter man ingen. Det regnar. Programmerarväder. Tolv grader. Skitsommar. Men sommar. Hulken är då i alla fall inte igång. Alltid något. En vecka till semester. Ja för K. Oklart om en sådan som jag kan ha semester. Men jag liksom hänger med. På ett bananskal. Eller på lingonriset. Tomte som man är. Men fyra veckor borta från datorer. Man bävar. Det svider till i magen.
Av Malmö blir inget. Det har vi inte råd med. Det är OK. Men kusten skall vi väl klara av. Hälsingekusten med matsäck. Gränsfors också. Enligt påkostat Järvsömagasin ligger det nordöst om Järvsö. Tittar man efter så ligger det i Nordanstig. Men allt utgår från solen. Om man är solen. Men dit i alla fall. Blomkrukor av Hälsingelera. Borde fungerat i Ovanåker också. Trettio meter lera ner till berggrunden där. Går att göra hur mycket krukor som helst om man äger tio kvadrat mark.
Är du lycklig lille vän? Man får fråga sig det varje morgon. Bryta upp om man inte är det. Göra något nytt. Dra ut i världen. Dö eller leva där. Eller sätta revolvern mot tinningen och trycka av där man är. Ja här uppe är det såklart älgstudsare och hagelgevär som gäller. Men resultatet är väl ungefär detsamma. Fast det är sådant slöseri. Ja och blir så grisigt för de som överlever en.
Fast jag är inte så mycket för tidiga avslut. Är en envis jävel. Kör alltid i mål. Hur än galet det än är där på vägen. Eller också är jag bara feg. Har alltid varit en feg jävel. Ja och avundsjuk. Så ini helvete avundsjuk. En dålig människa följaktligen.
Men nu så. Jag låtsasjobbar för att överleva mentalt i limboland. Det skulle inte ha fungerat annars. 1603 dagar kvar. Ingenting. Eller en evighet. Men ett slut. Att ha något att gå emot är bättre än att inte ha det. En dag i taget på samma sätt som sten på sten läggs till varandra i projekt.
Så jag låter den här dagen börja. Omfamnar den. Dyker ner i mitt. Ner i glömskan och buggarna. Alla är så snälla där nere. Allt hänger bara på mig. Framtiden oviss. Men nu är nu.