Nyttjar väckning medelst självvaknande. Är man trötter kommer man upp en timme senare. Men det får gå. Det kan inte hjälpas. Stupade i säng igår. Trött i hjärna, mage och axel. Ligger där ett tag och väntar på hjärtattacken när jag släkt lampan. Det är det där “klart” som spökar. Att hitta en slutpunkt att hänga sig fast vid under ledighet. Den som närmar sig med skrämmande fart.
Ute regnar det. Ordentligt. Det är OK. Japp. Eftersom jag skall programmera. Fast skitsommar hittils. Det måste man konstatera. Inte ens gräset i gräsmattan växer sådär sommaröverdrivet som det brukar göra. Men man får hålla ut. Semestervädret är på gång säger den 10-dygsn prognosen. Man får i alla fall försöka tro på den en gång för att inte förlora hoppet.
Python, programspråket alltså, är min uppgift. Gör ett lib. Är i gränslandet alltså. Där jag alltid är. Där blir det som alltid varit enkelt svårt. I Python är arrayer, tuples, strängar, buffrar det svåra. I alla fall när man skall omvandla mellan dem. Enkelt kan bli svårt när man tar sig ut i gränslandet. Men “ctypes” löser mycket. Ja och alltihop fungerar och löses med trettiotvå öppna flikar i ena browsern och tjugotvå i den andra. Riktigt roligt faktiskt. En fantastiskt språk.
Ja och dit beger jag mig igen. NU!