Jaha… då sitter man här igen. Låtsasjobb. Jag måste erkänna att jag längtat lite efter det här under de fyra rekordveckor jag varit borta från datorer och elektronik. Men så sitter man här på riktigt alltså, jovisst jag smygstartade lite igår, men det blev mest studio (har en ny låt på gång) och mail måste jag erkänna. Kör anglosaxiska veckor här så veckan börjar alltid på en söndag. Men var är inspirationen? Undrande och storögt sitter jag här på stolen och ser mig omkring. Dammigt. Soligt ute. Trött. Ser mest högar med papper runt omkring mig. Vet, ja VET, att det finns miljarder saker att göra, att ta tag i, jag har långa listor, mer än en, men… Har jag lust med det? Egentligen. Vore det inte skönt med fyra veckor ledigt till? Eller fem. Ja varför inte ett år. När man håller på liksom. Jag måste inte göra det här. Faktiskt. Det finns ingen som kräver sextontimmarsdagar av mig längre. Jag har liksom inget för de där timmarna. Ja och det var faktiskt jäkligt skönt med semester. Ja, om nu en sådan som jag över huvudtaget kan ha det? Det kan diskuteras.
I alla fall blev det fyra hela veckor borta från allt det jag normalt sysslar med under veckorna för att få tiden att gå. Ett rekord. Ett rejält. Det måste vara en bra bit över tjugofem år sedan det hände sist. Antagligen mer. Jag är nu ändå något slags arbetsnarkoman. Ja om man kan vara det och samtidigt vara formellt arbetslös. Ja och utan bidrag, ersättning och lön såklart. Men om definitionen är att låtsasjobba (alternativt jobba på riktigt då) i överdrivet stora mängder så måste väl även mina sysslor klassas som ett missbruk. Eller!? Ja, jo, jag vet. Det där är bara en sjukdom ändå. Ett sätt att slippa möta sina demoner. Det sägs ju så. Lik förbaskat så finns de då inte där när man verkligen tar ledigt. Var är de där jävla demonerna egentligen? När kommer de fram? Antagligen är jag så skadad i huvudet att jag inte fattar, den här känslan av att känna sig till freds måste vara ett tecken på en sjukdom, en skada. Kanske finns det medicin mot det här? Så man åtminstone känner ångest någon dag per månad. Ja, eller känner att livet är skit, svårt och i alla fall lite eländigt.
Såklart lyser solen ute. Det finns inte ett moln på himlen. Men fyra grader. Det är inget att längta ut till. Det har varit en kall sommar. Tjugo grader som mest tror jag. Oftast omkring femton. Oftast moln. Oftast starka vindar. En skitsommar om man ser det så. Men skönt ändå. Vi har grejat lite med saker som behöver grejas med K och jag. Som man gör. Sovit länge. Ätit gott. Ja, planerade fyra kilo ner blev fyra kilo upp. Ett gott tecken. What the heck liksom… Vi har sett timmar av serier och filmer. Läst några böcker. Tagit bilen och rest runt utan mål en dag. Letat hjortron. Traditionsenligt inte hittat så mycket. Bestämt att vi skall leta ett kantarellställe söderut. Precis som vi gjort i säkert tio år. Än har det inte blivit av i år heller. Men vi har kopplat av och ner och bort oss. Ja och det har varit ett gott liv. Mina batterier känns laddade för liv. Riktigt liv. Men låtsasliv får räcka. Jag sitter här. Gör det som räddar min själ men inte världen. Borde satsat på världen i det fallet. Men är för svag. För liten.
Jodå, jag har sett havet, det har lugnat min själ som det alltid gör. Stillat lite av den längtan jag alltid känner efter det. Såklart vill jag dit igen. Jag får aldrig nog. Vi får försöka. Några hundringar inköpt bensin så är man där. Värre är det inte. Men som oftast får man prioritera. Det som är måsten mot det som är utöver det. Egentligen är väl havet ett av måstena såklart. För att överleva, Men elleverantörer och vattenleverantörer och andra leverantörer hart väl ingen förståelse för prioriteringar där en havsutflykt kommer före lösandet av deras räkningar. Antar man. Har aldrig provat argumentet. Möjligen skulle det fungera på ren förvåning och chock.
Testar kaffebryggaren. Burken med kaffe innehåller franskrostat. Inget vidare. Men den fungerar fortfarande. Levererar kaffe och kaffedoft. Gå att dricka. Gott så. Men smakar inte så bra alltså. Vardag. Ja och Ulf Lundell har skilt sig. Det är också vardag. Liksom hans “come backer”. Livet rullar på., Ja och jag med det. Kan liksom inte annat. Vill kanske inte annat heller. Va fan vet jag. Vi får se…