Andra dagen efter en rekordlång semester. Jag är trött som en dörrpost. Ja om man nu kan vara det. Ja förresten, tydligen kan man det eftersom jag de facto är det. Men konstaterar gör jag att jag borde alltså stannat i sängen när klockan ringer vid sjutiden. Sovit ut. Drömt klart. Men gör alltså inte det. Går istället upp. Äter en smörgås. Plockar i mig lite blodtrycksmedicin. De som skall ge mig två år extra. Sen, duschar jag och går ner för trapporna till låtsaskontoret. Det skall låtsasjobbas.
Ringer förresten. Inga klockor “ringer” nu för tiden. Ja och “klockor”… Även om de har börjat dyka upp igen på folks armar så vette fan om de skall definieras som klockor. Rymdmonster snarare. Arm/fot-bojor. Övervakningapparatur. Men man vill såklart ha en. Helst den gamla igen som man slängde bort. Sucker liksom. Ja om man verkligen slängde bort den. Antagligen ligger den i någon låda, någonstans. Kanske kan den återfinnas av kommande generationer. Eller inte. Eldas upp med annat avfall på en återvinningsanläggning.
“Back in the saddle” blev “Back in the sadle” igår. Sådant händer. “SADel” skulle man kunnat bortförklarat de med. Men försöker inte ens. Jag står för mina stavfel. Den utan skuld kastar den första stenen.
Kullamannen bor inte här. Utifall någon undrar.
Kanske bor han i Österlen.
Fast troligare i Skåne, Kullahalvön då såklart.
Hur jag nu kom att tänka på den serien mitt i alltsammans.
Frasse. Herrekatten här i huset. Kungen av kullen håller den fortfarande. Frasse är 72 år omräknad i människoår men dagens invaderande katt verkade skapligt spak när den jagades iväg. Trodde han redan fått ge sig och överlämnat kronan som kung över kullen. Men tydligen inte. Men de börjar bli lite ålderdomliga våra katter. Ja utom Petite, lillkatten. Byssan, “gammelkatta” är 88 år omräknat i människoår. Vinglar fram. Evigt förkyld. Är stel. Men pigg och hungrig.
Det är gott att ha katter. En av de goda sakerna i livet. Helt klart. Svårt att tänka sig ett liv utan.
Sätter på kaffe. Fortfarande franskrostat. Som jag skulle “testa” och därför la i kundvagnen sist det begav sig. Äckligt. Men jag står mitt kast. Dricker upp. Gör slut på. Innan man får dricka “riktigt” kaffe igen. Fast egentligen skall jag väl inte dricka kaffe alls. Har redan ont i magen. Orsak, två koppar i går. Fransmännen har nog magar som är mer lämpade för den där rosten. Tydligen inte jag. Fast jag brukar kunna hälla ner och svälja ner det mesta. Franskrostat kaffe är tydligen det ställe där gränsen går. Ligger väl strax innan avloppsvatten ungefär.
En kaffe kan å andra sidan kanske göra att man piggnar till. Bara blir trött som en soptunna. En trrötthetsnivå som är enklare att hantera eftersom jag oftare befinner mig där.
Ulf Lundell är nog Kullamannen förresten.
Numera.
Japp.
Det tror jag.
Fy fan så illa kaffet smakar. Fy och blöääää… Men svälj. Såklart.
1568 dagar kvar. Ja jävlar. Tiden går. Livet går. Hoppet består.
Nä nu så. Nu kör vi.