Så det är torsdag. Jag behöver plocka med lite grejer så jag lyssnar på sommar. Radio och att plocka med saker passar ihop. Försöker komma ikapp i lyssnandet lite så att jag får hellängdsmusik med på “mina” lyssningar. Tror alltså att musikvalet också säger något om den där människan som pratar. Ja och Sommar i P1 skall handla om människan som pratar. Man skall helst bli lite personlig. Vågar men inte det blir det lika dött som en överkörd grävling på en högtrafikerad motorväg i riktningen mot stans största flygplats.
Plockandet går bra. Lyssnandet av Sommar 1 tillför, lyssnandet av Sommar 2 är döden. Men det är sådär. Som med godis. Allt är inte gott. Man får ta det. I smörjan finns guldet.
Får se om man orkar med ett till avsnitt under eftermiddagen.
Ute lyser solen. Jo faktiskt. Tjugotvå grader säger min termometer men då är det nog en del sol på den. Så varför sitter man här inne? Man längtar ju efter det där. Längtar efter värme och sol. Man är ju en fri människa. Eller hur? Alltså ut i solen! Men icke. Man vandrar runt här inne och “plockar”. Kanske skall man i alla fall öppna fönstret för att få in lite frisk luft.
“Den gamla damen” har ovanligt lite körbär i år. Men det är som det är, tingen varierar, tillräckligt i alla fall för att jag skall hinna smaka på sommaren i den formen och att fylla en burk full och hälla på sötad sprit. Man sparar så mycket av sommaren till vintern som det går. Såklart. Men lever den NU först. Också “såklart” på det, såklart.
En vind letar sig in på kontoret genom det öppna skolfönstret som inte är kall. Känns som det inte är normalt. Som om något är fel. Är värmen på eller kan det verkligen vara så varmt där ute? Klimatförändringar ropar säkert någon. Standardropar. Det skall vara kallt i augusti i norden. “Så har det ju alltid varit.”
Kan man önska sig ett mindre hus till vintern? Här finns åtminstone 250 m2 för mycket.
Man skulle iof kunna lägga sig i hängmattan. Ingen skulle bry sig ett skit om jag verkligen gjorde det. Världen skulle antagligen inte ens märka det.
Fast det gör man såklart inte.
Men längtar efter att få göra det. Innan snön helst.
Men klockan är tolv. Man kan börja längta efter lunch. Har man tur kanske den kan inmundigas ute också rent utav. Men jag ser några otäcka moln där ute. Potentiella lunchförstörare. Fast vad vet väl bulliga sommarmoln om ocoola gubbars luncher. De svävar fritt där uppe och tar sig dit vindarna för dem. Ser inte de ocoola här nere ens kan man anta. Det är ingen direkt ide alltså att försöka åstadkomma avtal. Avtal om sol under den kvart det tar för en gubbe att inmundiga några quornbullar och lite kålsallad. Ja “köttbullar” alltså, Men utan kött. Man är ju nu den man är. En vekling en en frusen en. Ja och ocool gubbe.
Ja vi får väl se hur det blir med det där utesittandet. Man hoppas in i det sista. Hoppet får aldrig lämna. Det är lika med döden.
Ja kan inte det räcka som inlägg idag då? Jo och ja så får det bli.