Kråkflickan av Jerker Eriksson, Håkan Axlander-Sundquist
Det här är oerhört bra för att vara en debutroman. Det är bra om man bortser från det också. I alla fall bra i sin genre. Ja ett gott hantverk, en bra historia helt enkelt.
Jag är förvånad över att det är två killar som skrivit den här boken. Hade jag inte vetat det skulle jag gissat på en kvinnlig författare. Fokus ligger nämligen hela tiden där en kvinnlig författare brukar lägga det. Är det medvetet så är det genialt.
“Åke” heter en person i boken som går hemma och drar benen efter sig. Känns ju igen åtminstone på det där att vanka omkring hemma och heta “Åke”. Men ibland får han lite väl mycket skit bokens Åke kan man tycka. Som när huvudpersonen är kär en annan person och samtidigt tycker att Åke är den sämsta människan i världen för att han är det i en annan person. Det är lite gnälligt liksom. Men återigen. Kanske medvetet. Skapar karraktär åt huvudpersonen. Man lyckas i alla fall få mig irriterad. Är det inte känslor som en bra bok skall väcka?
Ja två böcker kvar i serien finns det och dom ligger på nattduksbordet. Inleder alltså hösten i deckarträsket fast jag är ganska trött på det. Men snart skall väl Jan Guillou’s 1968 dimpa ned i brevlådan och det är något jag verkligen ser fram emot. En av de få böcker vi köper inbundna. Kostar på oss.
Andra böcker jag läst finns här.