Vet ej om det är måndagens yrsel som fortfarande sitter i kroppen men jag är så trött idag. Så jäkla trött.
Undrar också om det är någon ide att kämpa vidare. Nästa vecka skall jag ned till Lund och titta på ett ett intressant jobb på Ericsson Mobile Platforms. Får jag jobbet så innebär det att jag inte kommer ha allt för mycket tid för VSCP men att vi kommer att ha det bra ekonomiskt ett bra tag framöver. Får jag det inte så följer jag mitt hjärta men sviker alla som är beroende av mig och vi får det antagligen dåligt ekonomiskt. Ja valmöjligheterna finns kanske inte där ens egentligen.
Det är i det här tillståndet som man skulle vilja sticka iväg på sin pilgrimsresa. Bara dra iväg själv och skita i alla måsten förrutom att sova äta och tänka under ett halvår eller kanske ett helt år. Känns rusikgt otäckt att tänka sig att vara utan Internet en så lång tid dock men jag antar att efter två veckor tänker man inte ens på det. Familjen och katterna skulle man sakna förstås. Men det är ju meningen att man skall komma tillbaks så dom finns ju förhoppningvis kvar. Undrar om jag någonsin kommer iväg.
Tänkte att jag kanske helt enkelt skulle skita i VSCP och bara spela gitarr, fota och slacka (tror nästan på det själv). I nästa sekund ser jag en banner på en sida precis som jag klickar mig bort ifrån sidan. Går tillbaks till sidan men nu visas den ju inte naturligtvis så jag refreshar sidan ~100 gånger utan att bannern visas igen. Bestämmer mig för tjugo refresher till och sen skall jag ge upp. Ingen banner visas nu heller. Tre till. Ingen banner.
Det är nu det gäller. Skall man fortsätta? Jag gör två refresh till och se där kom bannern jag söker fram.
Är det såhär det är med VSCP också. Är jag nära utan att inse det. Behövs det bara några kraftansträngningar till för att komma i mål. Eller finns det inte ens ett mål. Är allt detta bara till för att man skall lära sig att resan är viktigare än målet. Svårt att ta till sig om man tillämpar det på refresh fallet ovan. Skulle själva refreshandet vara mer värt än att till slut hitta den banner jag letar efter. Ja kanske. Jag ser ju en massa andra banners under tiden.
Men man skall förstå när det är dags att ge sig också. När jag läste fysik i Uppsala så gjorde jag och en kompis ett gravitationsexperiment som genererade mycket data. Vi jobbade länge för att hitta ett mönster i den här datamängden och till slut gav min kompis upp och gick till läraren och sa att vi misslyckats med försöket. Två dagar senare hittade jag, som naturligtvis inte hade gett upp. sambanden och kunde få ut en formel och en förklaring. Idag sitter jag i Los som en medelmåttig programmerare och min kollega är professor i fysik i både Uppsala och på KTH.
När har envishet lönat sig?
Ja ta Strindberg. Ingen i Sverige skulle väl frånta honom rollen som en av våra mest framträdande författare. Det tog åtta år av hårt arbete för honom att bli erkänd. År då han svalt och blev förnedrad. Tänk om han gett upp efter sju och ett halvt år. Kanske är det det som är hans storhet egentligen?
Tänk alla andra som har nått framgång. Nästan alla har haft det kämpigt innan dom nått fram. Det är bara från vår position på utsidan som det ser så lätt ut. Men samtidigt är det så många som kämpar men inte kommer fram.
Hur skall man lära sig och acceptera att vägen är det viktiga?
“Isse” förresten. Professorn i fysik ovan är förresten den enda jag känner som cyklat omkull därför att han fÃ¥tt en fisk i framhjulet. Han är nämligen Islänning. Och när han kom tillbaks efter loven hade han diverse fisk rätter med sig typ rutten haj, torkad kolja etc. Olika saker som vi, hans kamrater, smakade pÃ¥ med blandad förjusning. Just torkad kolja var otroligt gott och den här dagen var Isse pÃ¥ väg till oss med en kasse laddad med läkerheten. Vips sÃ¥ for en av koljabitarna – som var hÃ¥rda som plankor – in i framjulet pÃ¥ hans cykel. Isse flög rakt över styret och rakt ned i asfalten. Det var en blodig, skrapad men ändÃ¥ skrattande Isse som en stund senare lämnade över sin kasse med torkad kolja.
Jag vet att Isse är likadan idag. Med säkerhet en av de bästa professorer i fysik vi sett trotts att “han inte har nÃ¥gon uthÃ¥llighet…” hrm…
Jaha… Nu har min själv-terarpi fÃ¥tt mig att bli sugen pÃ¥ att koda lite VSCP igen. Tänk sÃ¥ det kan vara….