Så här sitter man och det är tisdag. En typisk mellandag. Man jobbar liksom bara på på tisdagar. Japp, också om man är låtsasjobbare som jag. Fast här sker det inte på riktigt då såklart. Det är ju det “på låtsas” betyder nämligen. Bäst att vara tydlig där. Ju. Liksom.
Jag byter JavaScriptmotor. Från Rysk till Finsk. Det är lite fippel med det. Som att plocka ut en motor i en Fransk bil och sätta in den i en Engelsk. Fast inte gråter jag för det. Icke.Det måste göras.
Dricker fortfarande äckligt kaffe. Det franskrostade. Japp, smakar skit. Men har man tagit en fransman i båten får man vackert ro densamme i land. Vi borde kunna lägga till i en lugn vik framåt veckans slut. Sen så, godare kaffe, om jag nu inte får nya konstiga infall och grabbar kaffe av okänd typ i mataffären igen. Ingen vet nämligen. Det spontana i mitt liv har gjort att jag smakat mycket skit men också fått guldögonblick som vida överglänser det som uppkommit i ett liv där man inte vågat testa. Så ibland får det smaka skit. Sen vet man liksom att det gör det. Om man testar saker. Det kalla visst att lära sig. Få visshet.
En kall jävla natt. Men höll sig strax under fyra grader som minst. Skitväder. Hur i helvete skall man orka med en lång jävla kall vinter på det här? Var klagar man? Här? Räcker det? Ja kanske.
Fast det är såklart OK det där med vädret också såklart. Det finns viktigare saker.
Hösten är annars tiden för att starta nya projekt. VSCP startades en höst. Om precis en vecka är det sjutton år sedan. Men just det där att köra igång ett projekt tillsammans med ett gäng människor är skoj. Det är aldrig lika roligt när man sitter ensam. Men i en grupp. Johoooooooo liksom nu åker vi. Sen jobbar men ju som en iller under det där projektåret (projekten sammanfaller av någon underlig anledning ofta med skolåret). Men när det är bra så drar alla åt samma håll och det är härligt. Ja själv vill jag såklart alltid förändra världen. Det är inte alltid chefer håller med. Men lika bra det kanske. I höst så fortgår saker här bara. Finns hur mycket som helst att göra. Det känns inte ens som om det är bråttom längre. Just det är den enda faran jag ser. Men kanske är just det att ge upp lite. Fast jag vet ju att jag får rätt till slut. Även om inte min person sammankopplas med den lösning som blir “the killer app”. Det handlar inte om “THE” transportprotokoll nämligen.
Fast skit i det där. Man bygger det man bygger för att man måste. Det har jävligt lite med vilja att göra. Som död blir väl också jag en reko kis. Man skall göra bra dåliga saker för att inte bli det nämligen. Fast vilken nytta det gör då vette fan.
Men nu så. Full fart framåt. Ja eller åt något håll i alla fall.