Det fanns fasta trådnät över landet, de flesta i dåv. Televerkets regi.(Monopolet gällde dock själva telefonapparaterna.)(Inte minst försvaret hade egna fasta trådnät samlokaliserade med TV:s.)I Televerkets fasta nät fanns det lediga MX-linjer för militärt bruk, m.a.o. en viss fri kapacitet. Längs linjerna, ibland “mitt ute i skogen” fanns det PKS:ar, påkopplingsställen. När förband grupperade, eller om fasta förband fått det fasta nätet skadat, gällde det att lägga ut nya linjer. För detta fanns det linjepatruller, vanligen om fyra man där en man sprang med en kabeltrumma på ryggen från vilken en dubbelledare rullades ut. Efter honom föjde en man med en lång krokförsedd stång med vilken han lade upp den tråd som rullades ut på t.ex. trädgrenar o. likn. En man hade en reservrulle på ryggen och en hade till uppgift att skarva och rent allmänt fixa till resultatet. Detta var kabeltattarna i inskränkt bemärkelse. Sedan, för att fortsätta med det anekdotiska, kunde man koppla in fälttelefoner s.k. fältapor på de här mera tillfälliga ledningarna, eller för den delen också direkt mot en fast linje.Fältaporna hade egna batterier så med fältapor, kabeltattare, och kabel gick det att lägga ut och få igång autonoma telefonnät över ett antal kvadratkilometer. För trådkommunikation över längre avstånd gällde det att koppla in sig mot de fasta näten.
Source: Begreppet kabeltattare – Krigsforum.se
——
Min kommentar: “Tattare” är ett nedsättande begrepp och bör självklart undvikas för att inte såra människor. Den här texten har ändå ett syfte anser jag eftersom man kan undra över vad en “kabeltattare” var för något. Ingen normal människa använder väl begreppet i nutid såklart.