Han står där ofta. Kanske varje dag. Ja, där på Time Square i New York alltså. Mannen med den svarta axelväskan och de gestikulerande armarna. Han pratar upprört med människor som passerar. Ibland stannar någon och han visar något på sin telefon. Allt sker med emfas. Armarna rör sig som väderkvarnar när han berättar sin historia. Han vet något viktigt som inte vi vet. Något bara han vet. Något han vill berätta för de där människorna som går där över torget.
Han stör väl ingen egentligen. Möjligen om man är känslig och svag i själen. Jodå han verkar vara ett udda inslag i folkvimlet där borta. En återkommande person. Jo, efter någon vecka känner man igen några stycken. De är alla män. Trasiga människor. Men just den här mannen är det full fart på. Han är hel och ren. Man måste vara glad att det finns sådana som han. Lite lagom annorlunda sådär. Visst måste vi ha utrymmer för det? En dag skall jag åka dit, ställa mig där mellan tre och fyra, och vänta in honom. Nyfiken som jag är på hans berättelse. När jag hört den skall jag bestämma mig, ja först då, om jag skall föra den vidare eller inte. Eller förresten, kanske göra honom sällskap där på torget. Försöka övertyga människor om de gemensamma fria och öppna protokollens himmelrike…