Stenberg får Polhemspriset. Ja det är en fint pris. Ja och han är värd det. Med råge dessutom. Han och Adam Dunkels är väl de två mjukvarupersonligheter vi har i Sverige som är värda priser på den där nivån. Båda har väl fått lite priser också och jag tror att i alla fall Adam har fått något hedersdoktorat Men man får lust att skrika ÄNTLIGEN på samma sätt som när Daniel förra året kom med i IDG’s Svenska topprogrammerarlista där han såklart självklart också platsar.
Det här är människor som gjort något stort utan att tänka på pengar i första hand. Som delat med sig, som berikat mänskligheten, som inte ropat “PATENT” och “LÅS DÖRRARNA” i försök att sko sig själva i första hand. Vi andra, vi vanliga skall vara glada att det finns sådana människor. Förr hittade man dem i universitetens lab, numera härja kommersialismen där också och jag vågar säga att open source rörelsen är den arean där den där gamla stolta vetenskapliga principen om att vi bygger saker på öppenhet och på andras arbete, lever.
Daniels kommentar
– Mest överraskad är jag över att prisjuryn överhuvudtaget hittade mig eftersom det jag har gjort är så osynligt. Men priset kan kanske bidra till att min familj får ett hum om att jag gör något vettigt när de sover.
måste väl ändå gå till historien.
Grattis får man säga. Jag hoppas det är Adams tur nästa gång. Gör något skoj för pengarna grabben!
Alltid när det går bra för någon annan så skall det jämföras. Ni vet Notch… ja, hans pengar leder onekligen till frågor till oss andra vanliga om hur mycket pengar vi tjänar “på det vi gör”. Det lär antagligen bli samma sak med det här. “Varför får inte du några priser?” liksom. Underförstått i allt det där att man är lite värdelös sådär. “Inte lika bra”.
Men själv tänker man självklart inte på det där. Det skulle inte hålla att fortsätta lägga sten på sten i så fall. Om man gjorde det man gör för berömmelse, pengar och framgång. Nope, sorry, drivkrafterna är andra. Man vill, i alla fall i mitt fall, realisera en ide. Ja för mig då något jag började funderade på i början av 80-talet. Ibland är bara drivkraften och nyfikenheten så jävla stor att man inte kan låta bli att fortsätta utforska om det där man fick in i huvudet verkligen bär och fungerar. Förd de flesta av oss är det såklart lite som de där tidiga flygbilderna/filmerna man ser. Det kraschas och det blir inga storverk för den stora majoriteten av de som försöker. Men jag vet att det där flygplanet som till sist flög det flög pga av alla de där människornas som testade, provade, byggde och kraschade. Det är aldrig en eller två som gör saker. Det är massorna. Kuggarna i maskineriet är vi allesammans. Vi som väljer bort tv apparaten och gör något aktivt istället. Guldkuggarna färgar av sig på resten av oss, eller borde det i alla fall. För vi är en del i det där hela bunten.
Daniel började med en VIC-64 läser jag. Linus Torvalds började där också. Jag ger mig fasiken på att Dunkels fick en sådan där han med. Men jäklar vilken impakt den där maskinen har haft på mänsklighetens utveckling. Jag anar bara vilka storverk Raspberry Pi’en kommer att generera framledes. Ja och det fanns en VIC med i mitt liv också. En VIC-20. Visst en RT-dator före den. Men VIC’en var ändå den maskin som förändrade mitt val av bana i livet. Kanske är min lilla kugge just där. Jag skrev nämligen artiklar om assemblerprogrammering på VIC maskinera, ja och annat, under den där tiden. Kanske läste någon av de där som prisas idag någon av de där artiklarna och blev inspirerade. Ja och om det var så så blir man alltså en del av historiens maskineri. Men om det kan man såklart bara spekulera. Inget av det är såklart dessutom särskilt viktigt. Det var skoj då och det är skoj nu.
Såhär mallig ser jag ut när jag vinner priser.
Tveksamt om jag någonsin får tillfälle att höja upp hakan på det där sättet någonsin igen…