Veckorna flyr. Det är redan Torsdag. Jag önskar det fortfarande var måndag. Gärna förmiddag. Mitt liv flyr med veckorna. Tiden som återstår äts upp av hastigheten som dagarna springer iväg med. Det finns så mycket att göra. Ja och jag vill så gärna hinna med. Ja och jag vet det är en ynnest att längta till låtsasarbetsuppgifterna varje dag. Att tycka att behovet av att sova är synd eftersom tid går till spillo som kunde användas till annat.. Att det inte är alla förunnat alla att ha det så. Kanske är jag bara ett bortskämt barn?
Minusgrader. Rutskrap. Hårdskrapat. K skall ner till bibliotek och skola. Solen som precis bara nått upp över trädtopparna bombarderar med fotoner mot immig ruta. Man ser noll. Men det går den här gången också. Tio kilometer i timmen. Det skall inte skadas någon endaste en.
Men Grekland, en ö, vore stället att sitta på. Det kunde gärna finnas fiber. Jo så skulle jag gärna vilja tillbringa vintrarna. Men nu fram till nyår går väl bra. Hulken är visserligen inte igångkörd ännu. Det behövs nämligen vinterdäck. Skuldsanerande får planera, trixa och fixa för att klara livet. Ja där förresten 1503 dagar kvar. Dag dras från dag. Det skall frysas fler dagar. Men antalet dagar att göra det på minskar.
Ont i axel så jag kan gråta. Men jag skall inte klaga. Operationer inplanerade. Ja, jag skall inte oja mig och gnälla om det där alls. Men nu… ja, gjort är gjort. Man är en gnällspik. Slutar i alla fall med just det gnället här och nu. Så gammal är jag i alla fall inte att mina sjukdomar äger mig.
Solen har letat sig upp en bit till över träden och tittar in genom fönstren här på kullen. Ja tittar är milt uttryck. Strålkastare. Ljuskanon. Det tar emot att dra igen persienner. Men skärmar viktiga i låtsasarbete. Mot solen förslår de inte. Man får ge sig med de där persiennerna. Sucka och vrida. Japp, inser att det där borde vara ett problem i Grekland också, där på ön, med havsvågornas väg in mot land som bakgrundsljud. Men det perfekta stället finns inte. Det är bara annorlunda. Allt handlar om perspektiv.
Jens (Nylander) plockar in en kvarts miljard till sitt Automile. Fixar kontor i Sundsvall. Vi har snackat mycket. Men länge sedan nu. Jag följer hans Spotify lyssningar. Han ha ringen vidare musiksmak. Möjligen är det jag som inte har det. Men han är en rätt rolig snubbe. Men fast i Jantementaliteten fast han inte vet själv att det är så alla gånger. Men vad fan. Han är ung. Lär sig.
Att ändra konfigurationsparametrar för webservern i VSCP tar en vecka. Problemen man får när saker växer. Känns som det inte skulle ta en dag ens. Om man sitter där med ett icke holistiskt perspektiv. Men även om man skriver konstant, det handlar inte om särskilt mycket tänk, så går det inte att få in tecken snabbare. Sen skall saker testats också. Där en vecka till. Eller två. Liv som ändå används för att göra verklighet av visionen. Det enda viktiga förutom kärleken. Di Leva och jag…
Men nu så. Lets go.