Nämner man rasism (som jag häromdagen) eller barnpornografi eller feminism så är det som om folk slutar läsa och redan vet vad det står utan att behöva läsa eller försöka förstå ett ord av vad som står. Man är bara emot det vet man. Någon annan slags hjärna tar liksom över. En som är fylld av svartaste mörker. Hat.
Men man måste kunna prata om saker och ha olika åsikter. Till och med få ha idiotiska åsikter. Det är liksom människors grundläggande rätt. Och visst det pratas och hatas om chokladbollar, tårtor, sagofigurer i spaltmeter efter spaltmeter. Sida upp och sida ner. När ämnet är uttömt (om det nu någonsin blir det) så pratar man om dom som pratar om chokladbollar, tårtor och sagofigurer. Fyller återigen spaltmetrarna. Samtidigt som ett gäng Romer inte släpps in på en krog nere i Göteborg. Achmed jagas hem av ett gäng med järnrör utanför Täby. Mustafa får inte jobbet för att han heter just Mustafa. En professorn i fysik kör tunnelbanetåg för att han kommer från något “skumt land”. Det som sällan får plats i spalterna därför att pseudodiskussionerna pågår ständigt och fyller medierna. Riktiga saker som händer hela tiden. Vardagliga händelser som var och en förtjänar att finnas där på förstasidan av vilken tidning som helst.
Jag förstår att det finns människor som tycker symbolerna är viktigare än verkligheten. De trygga diskussionerna. Det är OK för mig. Jag skriver bara vad jag tycker. Sådana som mig kan sällan förändra någon eller något. Jag är bara en o-cool gubbe från Los. Samtidigt blir brunskjortorna i Europa fler igen. I Sverige också. Dom hindras liksom inte av pseudodiskussioner. Dom stoppas bara av reell handling och genom att gå på djupet med varför dom finns här och blir fler. Det är dom och ni som prioriterar pseudodiskussionerna som finns i mina mörkaste mardrömmar. För ni, ni jobbar mot samma mål.