The masterpiece

Om en vän tar ens hand och lägger den på sin kvinnas mage (japp med hennes tillstånd och samtycke) och vill att man skall känna deras gemensamma barns sparkande så är det en ynnest och en heder. Ja det är rent av lite intimt och på gränsen det där. Men en heder alltså. Att bjudas in och få vara delaktig i det privata.

Igår levererar busschaufförernas privata budsystem en cd-skiva från Ljusdal. Willmars fick agera utlämningsställe. Jag utan bil (sensorbyte) han aldrig fram till busshållplatsen. Men skivan levereras säkert och precist.

Hemma igen en timme senare, det skall hämtas bil och köpas Halloweengodis, så skall det alltså provlyssnas.Det är lite spännande. Som det alltid är alltså när ny musik skall avlyssnas och föras in genom nyfikna öron för första gången. Ja och den här cd’n är som det där barnet. Ofött. Visst på väg ut. Men inte färdigt. Mycket skall hända än. Naket och intimt och utlämnade alltså. Men hur lyssnar man på en musik-cd här i huset. Utvecklingsburken vill inte spela sådana historiska saker som musikcd’s. Windowsmaskinen, den som i princip bara används för Spotify numera, vill inte heller. Ja den hittar åtminstone musiken, men ljud, näpp det vill den inte ge ifrån sig. Ja och jag får ge mig där. Jag har låtsasjobb att göra.

Lite senare går jag in i studion och testar på den maskinen. det vore väl liksom faaaan. Ja och där fungerar det såklart. Lyssnar av första låter. Härligt skitig rock som går rakt in i märgen. Men där ute i studion kan jag inte sitta. Provar på windows maskinen igen. Men icke. Jag kör normalt windowsmaskinen över min Linuxburk. Remote desktop kallar väl Microsoft folket det där. Testar utan det där “remote”,  lokalt på maskinen. Man blir liksom religiös till slut och testar också det man inte tror på. Ja och si, då fungerar det att spela audiocd’s. Oklart varför en sådan sak inte fungerar över remotelänk. Men skit samma. Nu kan jag lyssna. Det pirrar på rätt ställen av nyfikenhet när jag kommit hit.

Jag och musiken då. Högerfoten går igång direkt och slutar inte röra sig förrän skivan är genomspelad. Från och med låt två avtar det skitiga (det är lite synd tycker jag som gillar skit men det här är någon annans skiva). Jag känner igen musiken från min vän från andra av hans alster. Det är välproducerat. Möjligtvis låter trummorna lite konstiga här och där men annars (ja och här är jag onödigt kitslig) handlar det om perfektion. Det här är folk som kan sin sak. Både bakom instrument och bakom kontrollbord och i komponeringskammaren. Ja och det är bra. Min kompis texter är av världsklass, ja och låtarna ligger inte långt efter de heller. Här snackar vi hög nivå. Bra grejer helt enkelt. Toppklass.

Men vackert kan inte vara vackert utan någon skönhetsfläck. Det är ett känt faktum. Den där skönhetsfläcken finns här med. Jag kan nämligen tycka att sången brister här och var. Det är nog det enda negativa jag kan komma med förutom den konstiga tummixen på någon låt. Men å andra sidan så ger de där bristerna i sången karaktär åt de här låtarna (precis som det där vackra ansiktet). Det låter äkta och eget. Så jag kan leva med det, speciellt eftersom texterna är så bra att man glömmer bort allt annat. Det är liksom text och högerfot när man lyssnar på den här plattan. Japp, bra helt enkelt.

Ja och det är nog en mastepiece. Skitbra är det. Det är bara att önska lycka till. Vi lär få höra det här i allehanda media vad det lider. Om om om igen när det gäller vissa låtar är jag säker på. Bra jobbat! Nu skall jag lyssna på den igen…