Jag försöker att komma på något att klaga på men det går inte att finna något. Det är alltså för jävligt. Kris. Män i min ålder lever ju på det där ojjandet och suckandet. Gärna avslutat med ett “det var bättre förr”. Men inget sådant går att finna idag alltså. Möjligen för att jag knappar och inte har tid att tänka efter så ordentligt som jag velat. Det är alltså som det är. Man får klaga över att det inte finns något att klaga över nu för tiden. Annat var det förr, när jag var grabb…
Det är väl en timme kvar här på låtsaskontoret innan helgklockan börjar ringa. Jag borde knappa. Men luften gick liksom ur mig. Det är väl det där med Allhelgonahelg. Döingarna suger kraften ur oss levande för att de skal kunna vara så närvarande i livet som det går att vara som döing. Så det där med tröttheten må vara hänt. Det här är döingarnas helg. Kufar som jag har ingen egen. Det vore alltså fan också om vi inte kunde bidra med lite energi till de olevandes åtminstone.
Min längtan innefattar grön IKEA-soffa, en brasa och en whisky att sippa på. Glaset höjer jag såklart mot Stockholmstrakten i en skål. För utan 08-or ingen whisky. Men allt det där har sin tid om en timme och lite till alltså. Nu borde jag alltså låtsasjobba men sitter alltså här och skriver istället. Det kallas att smita undan. Men de flesta andra programmerare vi har i det här landet har väl å andra sidan redan åkt hem till sitt. Står där och lagar sin Tacos eller Tapas eller surdegslimpor. Men de har såklart säkert gjort sig förtjänta av den tidiga hemfärden. Jag nå aldrig dit. Är det illa? Kanske.
Jag har ett tidigt minne från den här tiden på året, Stockholm. Tunnelbana förbi skogskyrkogården på väg ut till Farsta. Det är som om vintergatan ligger där utanför tågfönstren. Det regnar och alla ljus blir till två, tre nej fyra. Samma väg tillbaks några timmar senare. Jag blir till den förste austronaten som lämnar solsystemet. Söker en stjärna med en planet som är beboelig. Senare bilen ut genom slussarna. Bilköer ringlande över kullarna. Vita lysande radband åt ena hållet och röda lysande pärlband åt det andra hållet. Det håller i sig flera mil. Som en evighet och ljusår i avstånd i min ålder. Jag lyfts upp av alla de där ljusen. Det är min födelsedag. Sicken present. Att fylla år i Allhelogonatider är annars lite dystert eftersom alla mest tänker på döden och de som gått bort och inte alls är sugna på tårtkalas som jag är. Dessutom kommer alltid första snön som en käftsmäll den där helgen. Men den där kvällen i Stockholm Magisk. Så magisk att bilderna fastnar hos mig hela livet. Ja och gratis såklart.
Skulle mycket gärna varit i Stockholm idag också.
Men nu är man här.
Det får duga det med.
En stor fin måne tittar upp över trädtopparna på Brattberget. Ännu är inte tiden inne för att uppleva oljuset. Det krävs mer kyla och liggande snö för det. Men när oljuset lyser upp natten står jag ofta där i fönstret under vargtimmen och bara tittar uppskattande på glittrande snökristaller i en blå värld där skuggorna är så svarta att vad som helst kan gömma sig i dem. Ja och naturligtvis gömmer de sig där. Skromtet. Det här är Hälsingland. Här gills inga tveksamheter över älvors, tomtar och skogråns varande eller icke varande. De är där. Det känner man. Känner man inte så vet man att man redan är död.
Kalle och Per är de släktingar vi minns en helg som den här. De fanns ju här alldeles nyss. Ja och Sone förstås. Dragspelaren som alla älskar nu när han är död men ingen orkade bry sig ett skit om när han var sjuk. Nej jag tänker inte hämta billiga poäng på de timmar jag suttit och pratade med honom. Det var bara roligt att lyssna och fler skulle säkert ha uppskattat det på samma vis. Japp, han saknas mig.
Men alla de där som inte finns längre är såklart med mig. Jag pratar med Jompa, Lars, Morsan, Farsan Lilly, Nestor, Anna och Gösta och en massa andra när andan faller på. De svarar såklart inte. Men med mig är de. Konstigast är det såklart med de gamla kompisarna. De som borde vara kvar. Gå och träffa igen. Snacka gamla minnen med.
Man hedrar de döda bäst genom att själv leva vidare.
Bra så.
Nu skall jag fixa lite småsaker, sen ge mig. “Glad Allhelgonahelg” kan man ju inte säga. Vad skulle alla dönickar säga om det. Jo Sone skulle såklart småflina. Men en och annan skulle ta illa vis sig såklart. Särskilt de som trodde de skulle få sitta på Jesus högra sida. Det där med döden är inte att leka med. Istället så lyfter jag på hatten och hoppas att ni alla (som är ovanligt många just nu) får en bra helg bland levande och döda. Tänk på dem ni förlorat men lev era liv till fullo, ja till bristningsgränsen… För visst hör ni också att det är det de döda viskar där i natten.