Vi tar det lugnt. Gör inte så mycket. Men tänder ljus och sätter upp pelare, matar fåglar, bär in lite grejer och K gör en smörgåstårta. Allt annat är vila. Det är rätt OK. Kravlöst. Återhämtning. Vi lever men anstränger oss inte så oerhört för att bevisa det för omvärlden.
Ja tar ett glas god whisky, höjer glaset mot Stockholm och mumlar ett välment och från hjärtat hämtat “tack”. Gudadrycken värmer insidan av ocool gubbe som bara gudadrycken kan göra. Om det är gott att leva före en sipp på ett glas god whisky så är det det också efteråt. Det har man ju lärt sig. Jag dricker aldrig mer än till värmen i knopp och kropp numera. Har väl aldrig gillat det som är utöver förut heller även om en hård reset ibland är välbehövlig också för varje mänsklig varelse.
Trotts en huvudvärk som inte vill ge med sig så är det alltså gott att leva här på kullen. Jag tackar faktiskt högre makter för varje timme jag får som levandes. Kanske är det dumt. Kanske skall man koncentrera sig på sin otur istället, eller på eländet i världen. Det finns sannerligen mycket att gråta över också. Men man kan välja vad man vill se också. Det finns alltid val.
Men nu har alltså anglosaxisk vecka startat. Sten på sten. Mitt liv.
En vän från förr påminner mig om när jag pratade om email och nät som skulle koppla ihop världen. Han fattade inget då säger han, vad som skulle komma. Det är så sällan man får credit för det där att se, så jag blir glad. Inte var det så många som lyssnade då. Sen kommer floden och då finns det alltid ett gäng andra som ställer sig i främsta ledet. Säger att de alltid gått de där vägarna som vi andra en gång trampade upp. Man blir varken ihågkommen eller miljonär på att vara först.
Fast det spelar ju ingen roll såklart. Jag har hört alldeles för många stå där på scenerna och säga att de var med “då” och vetat att de verkligen inte var det eftersom jag faktiskt var med. Ibland räcker det med den vetskapen. Fast man tar den med sig i graven sen såklart. “De där” får ändå stå där oemotsagda.
Det verkar som om den riktiga vintern väntar på sig ett tag till. Gråväder där ute, ja nu svart som helvetets skuggor såklart. Men tiodygnsprognosen verkar lugn om man nu inte längtar efter snödrivor. Fast gråväder skulle nog kunna få mig att falla samman om det höll på för länge. Alltså som idag. Det är som att befinna sig inuti ett moln. Grått åt alla håll man ser. Ja och inte ser man mycket heller. Grannhuset. Inte längre. En går värld utan färger sätter sig på hjärnan till slut. Skulle den vara i månader så var man bara en blobb till slut. En molntuss, tom och lätt i huvudet, själv. Japp, det tror jag. Därför är jag rädd för det där grå. Längtar tills det lättar. Därför är London och England inte alltid lockande. Vinter och grått är väl ihopbundet med tjocka kedjor där.
Fast nu knappar vi på.