Kanske är det supermånen. Kanske är det bara dagen, men sova kan varken K eller jag. Vi ligger där och vänder på oss. Inte ens Petite, när hon kryper under täcket, lägger sig nära, får mig att somna. Men skitsamma liksom. Man får ligga där. Till slut orkar man inte. Somnar. Fast det har blivit mycket natt och lite tid kvar att sova på vid det laget.
Men upp sju. Skapligt pigg ändå. Månen hänger där. En kamrat i universum. Hen skrattar. Med rätta. Jag ler tillbaks. Vi har inget otalt med varandra. Inget alls faktiskt. Jag och det måste vara ensamt där uppe uppe/där nere/där borta. Vinkar. Jag tycker nog månen blinkar tillbaks.
Fast ute kan man inte vara. Kallt. Isvindar. Nej in och på med kaffe. Shunt redan maximerad. Det kommer att bli varmt och skönt vad det lider. Fryslortar behöver det där. Värmen. Hur skall de annars klara vintrar såhär nära nordpolen. Jag insåg faktiskt inte närheten förrän Steve Ciarcia, Amerikan, Circuit Cellar, såg och kommenterade ett kort på vårt hus och vår parabol och dess inriktning. Så jävla lång till nordpolen har vi inte. Usch.
Et “kort” förresten. Man säger sällan det numera. Men just det där var faktiskt ett “kort”, japp med en “bild” på.
Ja jag tänker ägna mig åt låtsasarbetandets ädla konst idag. Det är faktiskt svårare än vad de flesta tror. Motivation till att göra det man gör skall uppfinnas varje dag. I låtsasarbetarens värld delas det inte ut några gratifikationer. Definitivt inte den 25’e.
Men kanske är räddningen just det där sten på sten. Hur skulle det bli annars? Svårmod utöver det nordiska. Utan låtsasjobbet klarade jag mig nog inte. Det är bara att konstatera. Det må vara hur värdelöst och leda in i hur många void och återvändsgränd som helst. För mig betyder det ändå något. Ja och just i det har jag inte ansvar för någon annan än mig själv. Att orka leva. Att hitta mening med det liv man lever. Den meningen finns där. Alltså orkar jag.
Imorgon röntgen av axel igen. The never ending story. Sen Hudiksvall direkt efter jul. Ja och efter det så kommer väl då de där två operationerna. Orolig för den här våren. Minde för egen del än för allt annat som måste lösas. Pellets skall fortfarande in, Hulken kommer att stanna, det skall faras hit och dit, ja sådant som hör till vardagen skall fungera. Men den här gången går det i alla fall planera lite bättre. Det går att se till att det inte ligger en dead line och väntar när man kommer hem från sjukhuset. Det var kämpigt förra vändan.
Fast inte tänka på det nu. Ta en tugga i taget. Jag har blivit bra på det. Som programmerare måste man såklart bemästra den tekniken annars går det inte alls. Det är mycket skygglappar på i det jobbet. Japp också i låtsasjobbet. Jag lovar. Kanske mer. Man kan inte ta sig an för stora delar av livet åt gången. En bit i taget räcker.
Fast nu kör vi.