Jag åker västerut mot solnedgången. Precis i en gammal Amerikansk västern färdas jag fram där på den skumpiga vägen. Det är högt upp. I Hälsingland går vägarna rakt över bergen. Inte fegt runt dom som i andra landskap. Den Hälsingska vrångheten fanns också hos dem som en gång drog vägarna här. De förbannade bergen. De som är så vackra. Utan dem hade jag inte varit kvar. Men det är såhär högt upp man måste vara för att se dem. Se det blånande.
I dalarna regerar skogen. Mörkret, det dystra och det eftertänksamma. Om man inte är nära älven. Där spritter det. Ljuset dras mot flödet och lyser upp det som finns runt den. Se bara på Järvsö, Ovanåker. Ser man bergen här uppifrån är dom som mjuka vågor på ett stort hav och man själv bara en guppande kork på tillfälligt besök på vågkammen. Vågor som rullar bort där mot Norge någonstans. Eller i alla fall till Jämtland eller är det Härjedalen just här? Hälsingska gränsen är svår västerut. Det kan lika väl vara Dalarna som glufsar i sig en kil av landdet just här.
Men det är Hälsingland som är mitt. Känner att jag vill dö här. Jag som en gång längtade bort så det värkte. Men nu kan jag med kärlek i tanken flyga in i landskapet förbi Hölick. Havet övergår i Hälsingska berg just här. Sen rullar dom in över Dellensjöarna, Ljusnandalen in i de trollska skogarna och det orörda, vildmarken, tillbaks ner mot Voxnadalen och ut mot havet igen. Skrythusen. Hälsingegårdarna. Torparstugorna. Fäbodvallarna. Folket som står för sina ord. Den Hälsingska vrångheten. “Det skall nog f:n gå.” “Vi klarar oss själv” mentalitet. Industrierna som dött. Folket som har Hårgasången i blodet. Som tänker stanna här och vinna banyfinaler. Hälsingsk stolthet.
Men för en del är allt det här bara skog såklart. Mörker. Vrånghet. Myrar. Mygg och en massa skrämmande rovdjur Det är sant också såklart. Det är det vi alla ser ibland. Hälsingland är enkelt att ta in i Järvsö, i Ovanåker efter Voxnan och i Hölick. Där är landskapet som en vacker kvinna. Lätt att bli kär i. På andra ställen är det svårare. Där måste man söka innanför det man ser på ytan. Lyssna lite mer. Syna lite noggrannare. Där träden skymmer sikten får man resa sig över dom för att se. Med en liten ansträngning blir man oftast rikt belönad så som det oftast är när man ger sig tid att utforska det icke uppenbara. Det man oftast ändå måste söka efter ett tag. När det självklara är för självklart. Det riktiga Hälsingland ligger liksom där under ytan och lurar.