Det är vitt här idag. Inte sådär bländande och gnistrande som när solen är framme och belyser alltihop. Det bländande kommer i Februari och Mars – nu är det Januarivitt. Vitt av en sol filtrerad genom tjocka duntäckslika moln. Världen där ute, eller min värld snarare, har precis tagit sig ur en riktig köldknäpp. Eller min värld förresten, min värld har nästan slutat snurra. Flunsan har haft mig hårt i sitt grepp några dagar.
Jag är sällan sådär sjuk så jag måste ta täcket och lägga mig på soffan och ojja mig. Men ibland händer det såklart. Det där som Alvedon inte kan ta sig an. Är man inte dödligt sjuk så kan det där vara lite mysigt också. Ett gäng bra böcker, brasa, sjukkatter, te och fritt ligga där och tycka synd om sig själv. Det kan liksom vara rätt OK liksom. Är det inte det kan man ju alltid slumra till lite med jämna mellanrum tills det blir det. Våra katter gillar det här med sjuka personer mycket och gosar gärna in sig både under och ovanför täcket hos den person som för tillfället “lider”. Katter har ju annars en klar känsla främst för sitt eget välbefinnande men just i det här fallet sammanfaller de två.
Så den här gången finns det återigen tecken på att jag och mina vita riddare ha gått segrande ur striden. Man skall hylla sitt immunförsvar då och då tycker jag. Livet haltar vidare.