Vi kan ju börja med att klara av gnället. Ont i hela kroppen idag. Jaha… axel skall vara värst också i det läget. Såklart. Men inget mer om det nu. Klagandet är avklarat, ja i alla fall gnället. För idag. Återkommer i frågan.
Einstein, har alltid gillat gubben. Personen. Den med medkänsla. Han som inte behandlade Marie Curie (min stora favorit) på annat sätt än någon annan stor vetenskapsman. Såklart. Resultaten och lusten att skaffa resultaten, att förstå gud, åtminstone komma närmare, var det viktiga. Ja och öppenheten. Den open source rörelsen har tagit över idag. De skulle alla gillat det öppna de där giganterna från förr. De var självklart för öppenheten, mot girigheten och patenten.
Men fysiken. Jag avvek 84’a. Antagligen rätt val. Den akademiska världen hade ätit upp en sådan som mig med hull och hår. Att tro på viljan att förstå fanns helt enkelt inte där och då. Bara jakten på pengarna och de fasta tjänsterna. Alla gick att köpa och kostade inte många kronor heller.
Men länge sedan alltså. Jo jag tror att jag valde rätt väg. Möjligen skulle jag skrivit mer och aldrig släppt musiken. Men det är som det är. Livet kommer emellan för de flesta av oss.
Det är här man skall summera året. Mitt år har varit undebart. Ja i alla fall om man bortser från positionen i limbo. Men i allt annat riktigt hyfsat. Åtminstone kräver jag inte så mycket mer.
I Los faller byarådet och ersätts av nytt efter stort bråk och råa personangrepp. Man höjer inte på ögonbrynen för det där händer med en jämna mellanrum och med en klockas noggrannhet. Det är synd om dem som drabbas såklart. Givetvis gäller att varje grupp verkligen har gjort ett bättre jobb än den före. Ja och det senaste gänget var mycket professionella. Men för den grupp som tillträder duger aldrig det där. De kan bättre. Tänker bättre. Ja, gör allt bättre. Jo, jag tror att det ser ut såhär överallt i alla små samhällen. Avundsjuka och maktbegär och brist på samarbete havererar allt. Får utveckling att stanna. Skrämmer folk till dödlig passivitet.
Själv håller jag mig nogsamt ifrån det där. Vågar inte engagera mig i något här i byn. Orkar inte. Skit är ändå belöningen. Jag har sett nog av det ändå.
Men sen har jag väl strukit några födelsedagar i almanackan. Det där enkelriktade, varför hålla på med det. Konstlad vänskap. Folk som hör av sig när de skall ha något men som aldrig ger. Slut med det. Det blev en hel bunt utstrukna. Flera rätt nära. Jag kommer inte att sakna en enda av dem. Ja och inte de mig. Fast synd att det är så. Är säkert mitt “fel”.
En person har jag bett fara åt helvete också. Han som var så “kompis” när han fanns nära men baktalade när han inte var det. Falskheten är det jag har svårast för. Har alltid haft det. Men den här mannen är ovän med de flesta andra på byn också så en till som ber honom fara och flyga spelar antagligen ingen roll. En fuskare det egentligen bara är synd om. Saknas inte.
Annars har året varit mest sten på sten. Jodå, svärfars begravning och allt som hörde till den har varit lite turbulent. Där finns väl en hel del att göra fortfarande. Men jag är mest stöd till K i det där. Har avslutat det andra. Trött på uppnäsor redan innan.
Men bygget alltså. Det växer. Jag är på en position idag när det räcker med det. Att realisera visionerna är belöning nog. Ger tillräcklig tillfredsställelse. Alla tomma tunnor skramlar såklart runt omkring mig med oförminskad styrka men med Spotify och en volymknapp på max kan jag ägna mig åt det som är viktigt istället för att ägna tid åt alla dessa sidospår. Japp, jag vet att jag har rätt. Andra kommer också inse vad vägen framåt är vad det lider. Men då minns de såklart inte mig. Men det skiter jag i. Jag är inte här för att bli älskad.
Så idag låtsasjobbar vi. De avundsjuka är såklart avundsjuka på det med. Ingen är förvånad för det. Sten på sten. Men sen ledigt i några dagar igen. Japp, här skall vilas och läsas och sovas. Sen 2018. Möjligen går jag upp vid sex och kollar in ropen och sången på Times Square. Ja eller inte. Vi får se. Men nytt år. Nya möjligheter. Man skall klara av januari och februari men efter Vasaloppsöndag känna hoppet och börja längta efter en skön sommar. Försöka få dagar att gå. Försöka fylla dem med meningsfulla saker. Det man själv anser vara meningsfullt i alla fall. Meningsfullt i någon absolut mening är svårt att finna. Man behöver bara ändra perspektivet alldeles så litet så uppleves det mesta som rätt löjligt. En nyttig övning det där. För att man inte skall tro att man inte är en gigant. Giganter finns nämligen inte på riktigt. Inte tomten heller.