Hummar…
Jag sitter här igen. På min svarta stol i läderimitation. Allt är sig likt. Men de är såklart 2018. Ett nytt år. Förhoppningar och önskningar har föregått året. Men om sanningen skall fram så är jag fullt nöjd om det nya året innehåller det där som alla andra år innehåller. Lite tråkigt och lite glatt. Det behövs inga stora priser eller applådåskor i mitt liv. En dag i hängmattan under en sommarsol (och lite ny kunskap) kompenserar för allt det där. Japp, med råge.
Jag gör inte ett endaste endaste dugg under helgen. Vilar, läser, ser på film. Jodå äter upp resterna av julexcesserna också. Mattrött nu. I allt det är det skönt med helt vanlig vardag igen. Fast än finns det saker att äta upp. Resten av veckans måltider – åtminstone – blir på rester. Sen kanske. Annat. Tills nästa år.
Femhundrasjutiosex mail i inkorgen. Beviset på vila. Oftast betar jag av dem efterhand även vid ledighet. Men inte nu alltså. Ovanligt men det behövdes just nu. Att bortkoppla sig själv. Hitta en viloplattform som var tre våningar under den man klamrat sig fast på. De kommer att ta en förmiddag att ta sig igenom.
Låtsasjobb…
Det finns en tillfredsställelse i jobb bara genom att det är “riktigt”. Sådana som ger klapp på axel och lön på konton. Låtsajobben uppfyller alla andra kriterier såklart. Svetten och tårarna. Men belöningarna… nej dom finns inte.
Ändå är det med stor tillförsikt som jag tar mig an det här året den här första tisdagen. En Tysk vän har jobbat hårt under helgerna. Fört VSCP framåt. Han har den unges energi. Jodå, vi har haft våra duster. Men det rör sig framåt. Vi förlåter och glömmer. Försöker. Utvecklas och blir bättre människor därigenom.
Men nu, lite bra musik, låtsasjobb, låta livet går på. Jodå det är ok. Egentligen tävlar man bara med sig själv.