Det är tystnaden, alltid tystnaden som tar tag i mig och ruskar om mig och säger att “Jodu, det här är på riktigt”. Jag står där efter vägen, jag promenerar, inga bilar, inga människor – inte ens på långt håll – vindstilla, bara träd snö och jag och en himmel som lovar vackert väder idag. Ja och så tystnaden.Där finns sanningen. Allt annat jag gör och kan göra förminskas i det där ögonblicket. Nejdå, stunden jag står där är inte religiös. Jag bara finns, andas, formar tankar där ja står. Är ett med det som finns omkring mig. Mer är det inte med det. Inget konstigt alls. Ursprunget.
Tystnaden är den andra sidan hos mig. Jag som gärna vill ha musiken, hårdrocken, stadens ljud, pulserande runt omkring mig. Men som för alla andra. Yin och Yang. Man behöver båda sidorna. Ja och det är för tystnaden jag finns här i Hälsingland. I allt annat är jag en man av staden. Det är lättare att ta sig till larmet från tystnaden – med den som bas – än tvärtom. Så valet var enkelt.
Så jag står där en stund. Njuter. Vandrar sedan vidare. Uppfriskad långt där inne i huvudet på en plats man annars inte når. En upplevelse att bygga en dag på.