Den söta flickan ställde sig upp i klassrummet. Slängde sina böcker och sin blå miniräknare genom fönstret. Glassplittret landade i ölandstoken under fönstret som vajade till men till synes stolt och förolämpad reste sig igen när det rutade kollegieblocket och sedan den blå miniräknaren passerat den. Den söta flickan såg inget av detta. Hon gick fram till sin lärare, harklade sig och hämtade segt slem långt ner i strupen och spottade honom rakt i ansiktet. “Fuck you!” sa hon och gav fingret till sin nu upprörde men annars så känslokalle lärare i mattematik. Han som nu fått en helt klart högröd färgskiftning i sitt ansikte.
Klassen, tjugotvå unga, började prata i mun på varandra när den söta flickan försvann ut genom dörren. Läraren rev av ett blad från sitt eget kollegieblock och försökte torka bort slemmet från sitt ansikte. Det lyckades inte fullt ut. En sträng slem hängde ner från vänstra delen av hans haka. Han hade fått nog nu. Han ville inte vara lärare. Hade aldrig velat vara lärare. Det var barnet som fått honom till det. Den där nu bortskämda tonåringen som alltid, varje dag, spelade musik så jävla högt där hemma i sitt pojkrum så att han inte kunde tänka. Men nu var det nog. Han stormade ut. Mot rektorn. Nu skulle han säga upp sig. Avsluta den här skiten.
Magnus hostade till. Han ville ju inte heller vara här. Det här var hans morsas ide’. Hon som var ekonomichef på det stora företaget. Hon som visste precis vad han ville. Korrigering! Trodde hon visste. Men Magnus ville bara spela med sitt band. Hatade matematik. Hatade allt vad fucking jävla skitekonomi hette. Han reste sig upp. Gick ut för att spela, spela, spela och aldrig sluta spela. Sin väska lämnade han kvar. Böckerna i den skulle han aldrig någonsin behöva igen.
Sofia grät. Hon var känslig. Orkade inte med sånt här. Hon hade trott att det här var en bra skola. Här där hon skulle inleda sin karriär som skulle ta henne vidare in i excecutive-rummen. Nu fick det vara nog. Det fanns andra skolor som kunde ta henne dit hon ville. Hon vek ihop boken. Packade ner penna, linjal, miniräknare och ett gammalt tuggummi och la alltsammans försiktigt i sin axelväska. Hängde den på axeln. Sköt in stolen försiktigt. Reste sig och gick ut genom dörren utan att se sig om på någon av dom andra.
Den nya tiden var här. När alla gjorde det dom verkligen ville utan hänsyn till någon annan. Samhällen skulle rasa. Människor skulle rasa. Relationer brytas. Värden krossas. Men när allt var över skulle jorden vara ett bättre ställe att leva på. Kanske.