Himlen är sjukt grå där ute. Som om den behöver ambulans. Man borde ringa. Anmäla. Hjälpa. Men inser väl någonstans att de skulle skratta åt en på 112 om man slog det där samtalet och förtäljde om läget. Men mörkret vill liksom inte fly för dagen här idag. Dröjer sig kvar. Som det där täcket man så ogärna vill ta av sig när sängen är varm och skön och det är måndag och man bara vill stanna där i det goa. Ja det är så det verkar där ute. Natten tvärhåller sig kvar och står ivägen för dagen.
Men vindarna härja där ute. Gör sitt bästa för att väcka världen. Men under tio m/s i medelvind, inte mer än femton i byarna. Lugnt. Snö skall vältas ned från grenar. Det behövs plats för den som är på väg.
För imorgon kommer snön igen, dan efter det och dan efter det och dan efter det också. Om de utlovade mängderna snö dimper ner så får vi en drygt fyra decimeter den här veckan. Så det får skottas. Läggas på hög. Det där vita. Det som är blått om man tittar efter lite närmare.
Jag borde ha tagit min promenad här på morgonen. Den piggar upp sinnet. Men jag lyssnar på vinden och ställer in. Fegt. Men jag är nu en gång för alla en feg och ynklig stackare. Jag sätter på lite kaffe istället. Tror att det skall rädda min själ. Den som för länge sedan förlorades till universums tomhet. Diffunderade i rockstjärnedrömmar.
K däremot, hon stövlar iväg. Orädd som alla kvinnor i vår släkt. Det skall till mer än vindar, kyla och kyleffekt för att lektioner i bild skall ställas in och biblioteket i Los skall sluta servera spänning och kunskap.
Själv kryper jag alltså fegt darrande länge in i mitt hål. Sitter där och väntar på dagens samtal från överläkare Magnus som skall staka ut mitt år. Medan jag sitter här kan jag gott lägga en sten på en annan. Inte kan de väl göra någon större skada ändå?