Jodå. Det är söndag. Ny vecka. Ny tag. Sten på sten. Det går liksom bra nu. Inne i en andra andning liksom. Jobbar på. Bry mig inte så mycket. En release brukar annars sänka mig några dagar. Utmattningarnas utmattning. Kräva av mig att jag skall kravla mig upp igen. Men den här gången känns det inte så. Konstigt. Men bra. Men gott. Supergott. Tack! Liksom.
Helgen. Vilsam. Filmer. Läsa. Sova. Noll melodifestival. Bra liv. Jag är fortfarande förvånad att jag tycker det. Att jag verkligen gillar det där. Jag som aldrig släppte projekten förut. Aldrig. Förlåt barn. Jag måste ha varit en värdelös far.
Musik på nu. Högt. Nickelback. Pumpar på. Utan musik dog jag. På fläcken. Svårare än så är det inte.
Tittar man ut genom fönstret idag så skriker allt inom en “iväg till närmaste backe och kasta dig ut”. Det är gnistrande vacker. Riktig vinter. Blå himmel. Tolv grader kallt. Snö. Men inte lyssnar man inte. Man har det där nära sig hela tiden. Kan ge sig iväg till en backe när man vill. Det är som när man bodde i Täby. Konserterna haglade över en. Det fanns alltid en till att gå på. Nästa vecka. Nästa månad. Så man gick aldrig. Nu trettio mil bort är det lättare att beställa de där biljetterna. Ja när man har råd. Det var alltså ett tag sedan. Men när man hade det. Antagligen hade det varit detsamma med skidbackarna. Eller inte. Vad vet man.
Sugen på att göra musik igen. Men sover alltså bort helgerna. Dessutom är studion kall. Jävligt kall. Det är liksom inte läge att hoppa in där hursomhelst. Tanken var nog att flytta in grejerna in hit till låtsaskontoret men det har inte blivit av. Nu kan det lika bra vänta tills det blir varmare. Det är faktiskt inte så förbannat långt kvar. Se där. Lite hopp. Hoppsan. Liksom.
Ähhh… nu tar vi tag i en sten. Det ligger flera här som skall läggas uppe på andra stenar. Liksom.