Jodå här är det gott. Resten av Los är förkylda, K också, sjukskriven, det är inte ofta. Influensan härjar. Än så länge har jag klarat mig så pass att jag i alla fall är på benen. Har en lågintensiv förkylning tydligen, men en som bara pågår och pågår. Bättre än soff/säng-läge ändå helt klart, om man lägger tid på att fundera på det.
Alla websiter nere idag. En lagringsnode som säckat säger man. Tror det är Loopia först. Ja tror det kanske fortfarande. De har misskött sig förr. Men kanske dags att förlåta för det där mailhaveriet när de tappade bort mailen för ett tusental, mig inräknat, för några år sedan. Ja utan att ha gjort något fel. Det är där min surhet kommer ifrån. Ett förlåt och vi hade varit vänner igen. Ja jag stack därifrån såklart. Citynetworks. Dom som nu sålt sin webhostingdel till (TRUMVIRVLAR)…. Ja just det Loopia. Så här är man nu då igen. Eller på väg dit. Backar varje dag för säkerhets skull. Numera.
Ja nu lät ju det där lagom gnälligt såklart. Ja mer än så. Saker händer. Vi är inte felfria. Men “ursäkta” är nu inte så svårt att säga heller ändå om man tänker efter. Det svider kanske lite, men lämnar inte mer än den där svedan efter sig när det är uttalat. Det kan ju de flesta leva med. Men inte Loopia alltså.
När siterna är nere så behöver jag dom såklart. Skall göra en grej på Windows och behöver uppdatera Visual Studio, ja och varför tar alltid M$ uppdateringar flera timmar för? Tanken är att jag skall rätta en del grejer under tiden M$ levererar bit för bit av sina uppdateringar alltså. Men… tji fick man. En halv låtsasarbetsdag åt helvete. Ja nu må ni som läser det här påpeka att en låtsasarbetsdag nu ändå inte har så stort värde, ja och det har ni ju såklart rätt i. Värde noll rent utav. Det är jag den förste att erkänna. Men det känns inte så när man sitter där och låtsas. Liksom. Det är först efteråt som man inser att det liksom inte spelar så stor roll. Inget är förändrat.
“Liksom” är ändå liksom ett bra och fint ord. Eller hur?
Men snöar gör det inte idag. Alltid något kan man tycka.
Fast…
Ja inte så mycket. Lite. Om man nu skall vara noggrann med väderrapporteringen.
Jag, frusen idag. Just den informationen lär nog inte få en endaste en att lyfta på ögonbrynen. Men februari äts av för varje dag som går nu. Snart är det Vasaloppssöndag och sen så. Utförsbacke mot sommaren. Den som blir kanon i år. Jo det kan man se på björkarnas näver. Eller nått.
Det hinner bli kolsvart utanför rutan under tiden jag skriver det här. Men trotts det, ljuset hänger kvar längre. Trodde att servern som sköter våra lampor i fönstren hade kraschat i helgen, men det var bara tiden som gått. Solen hänger kvar längre över horisonten. “Hurra och hallå” vill man såklart utropa. Den där servern som sköterddet där förresten är världens största overkill. Det enda jobb den har är att tänka och släcka de där lamporna. Hmmm… Skomakarns barn har ni väl hört talas om? De som alltid har hål i skorna. Måste göra något åt det där. Leka mer. Man skall inte underskatta lek faktiskt. Definitivt inte. Nu kommer de där från en låtsasarbetare. En “värdelösing”. Så ni som tycker att ni utför viktiga (och riktiga) arbeten under dagarna skall antagligen bara jobba vidare. Ju närmare döden man kommer ju mer klarhet får man över dock över litenheten i sitt eget livsverk. Japp jag lovar. Om man törs tänka de där tankarna. Det viktiga är sällan så jävla viktigt om man tänker efter.
Fast och men när klockan ringar klockan halv sju en måndagsmorgon så kan det ju vara bra att tro att man är en viktig person såklart. Lite självlögner förenklar ändå livsresan. Ofta.
ps Den där servern är i alla fall en 32-bitars burk. Alltid lite givet åt nedåthållet. Fortfarande overkill dock. Drar nog mer ström än alla lampor den kontrollerar. Suck! ds.