Det finns tre vägar framför oss. En som går ut mot havet. En som går upp mot bergen. En som går mot dom stora skogarna. Vi har bett till Gud och Madonnan i åtta år nu om vägledning för att veta vilken väg vi skall ta. Än har vi inte fått ett entydigt svar. Så vi ber dagligen om detta. Vi ber de flesta timmarna på dygnet. Vi svälter nämligen. Några av oss – dom som kallar sig vetare – använder logiken och dess metoder för att hitta en lösning. Efter åtta år har man bara kommit fram till att den ena vägen går till havet, den andra till bergen och den tredje till skogarna. Det visste vi redan. Vilken vi skall välja, vilken som är den rätta, kan ingen vetare säga.
Vårt folk har alltså stannar här vid korsvägen. Innan vi vet vilken väg vi skall välja blir vi kvar här. Umbärandena är svåra för vårt folk. Vi svälter som sagt. Våra barn dör och våra kvinnor torkar ut. Men vi måste välja rätt väg. Fel väg skulle innebära att vi inte kan bli lyckliga. Bara rätt väg kan garantera det. Så vi ber till den store guden för att han skall ge oss vägledning. Vi måste få den snart nu innan vi alla dör. En ärofylld död i Guds tjänst javisst.
Vi har sänt frivilla som skall utforska vägarna åt oss. Vi har valt dom svagaste. Dom som inte betyder något för oss om dom blir krossade där dom går på sin tilldelade väg. Ingen har kommit tillbaks. Alla har tydligen krossats. Det är det enda sätt vi kan tolka det hela på. Varför skulle dom frivilligt hålla sig borta när härligheten finns här?
Några har föreslagit att vi helt enkelt skall ta en av vägarna. Allt är bättre än att sitta här och invänta döden. Men vi prästerna säger nej till detta. Vi är ändå Gudens avbilder och låter inte slumpen avgöra vilken väg vi skall gå. Stolta inväntar vi beslutet. Hur länge det än tar. Även om det bara är en kvar bland oss till slut.
Ännu någon annan har föreslagit att alla fritt skall få välja den väg var och en vill gå. I alla fall någon eller några skulle ju då gå på den rätta vägen. Men vi i prästrådet har kommit fram till att det skulle splittra folket. Vår Madonna, vår moder, hon som samlar oss skulle bara kunna beträda en av vägarna. En kvinna föreslog att vi skulle lämna Madonnan. Det var ändå bara en trästaty. Vi lät sprätta upp hennes havande kropp från vagina upp till halsen under allas åsyn och hängde kroppen i det högsta trädet så att fåglarna kunde kalasa på den. En varning. Ingen smädar den heliga Madonnan. Utan Madonnan är vi inget alls. Sa inte herren genom sin son att hon var ljuset? Vi det goda folket? De utvalda?
Så vi väntar och ber. Folket har äntligen förstått betydelsen av att be nu när vi svälter. Vår Gud och vår Madonna kommer att visa oss vägen till slut. Det är vi säkra på.