Min Windowsmaskin börjar hacka. Jo, kanske med all rätt. Den var ny för sisådär en åtta-nio-tio år sedan. Men synd. Mest eftersom den är den enda maskin jag har för att göra mina Windowsbyggen. Men det är som det är. Jag backar ständigt. Nivån på arbetsverktygen försämras år för år. Även dom är på väg ur tiden. Vi följer varandra.
Det är som det är.
Suckar inte ens längre.
Helg och soffa får mig att ramla ner i förkylningen igen. Alvedon, Slöa. Man skall väl egentligen aldrig ge de där förkylningarna en chans genom att sluta låtsasjobba. Så länge man håller på med det så tror de att man är på gång. Lägger man av anfaller de en direkt. Tar en hur lätt som helst. Omringar och sätter in stöten. Inte ens låtsasjobb på lördagen räddar upp situationen. Jag sitter i fällan. Håller mig flytande medelst Alvedon.
Men Vasaloppssöndagen har passerat. Man har överlevt en vinter till. Däri finns hoppet. Det är två uppvärmningsmånader till. Men sen. Enklare liv. Att kunna gå ut i t-shirt en av de där lätta grejerna. Eller skippa skor och strumpor och vandra ut och låta gräset kittla bara fötter. Eller lunch ute vid bordet under den gamla damen. Ljuvligt, Allt som ofta ackompanjerat av Koltrastsång dessutom. Jag är ändå en bortskämd jävel. För det mesta. Men inte otacksam.
Så jag är vid gott mod. K planerar för fem veckors semester i år. Som låtsasjobbare kan man kanske unna sig fyra. Men vi får se. Det gick så bra med veckorna av ledighet som jag tog i fjol att jag kanske hänger med på fem jag också. Speciellt om det blir bättre väder i år. Jag har verkligen inte varit en person som varit duktig på att vara ledig i mitt liv. Men den där elden där innuti mig har inte tillåtit det. Jag föddes sådan. När andra spelade kort på gymnasiet var det ett oerhört tidspillande för mig. Det fanns så mycket att göra. Redan då alltså. Ja tidigare. Att livet inte skulle räcka till för allt jag ville var solklart redan där. Ännu mer nu såklart.
Galningarnas lott.
Idioternas sockerfält.
Min värld.
Men det är OK. Galet men OK, Farfarsarvet.
Hundra år sedan Spanska sjukan, Jag minns jag läste brev i Edsbyns Museums arkiv från den där tiden under grundskoleåren som någon skrivit. Det var hemskt. Folk dog till höger och vänster efter den gata brevskrivaren bodde efter. Mest de unga. Tjugo till fyrtioåringarna var de som dog. Gamlingarna överlevde fast än var och en av dem helst bytt med söner och döttrar tagit deras nitlotter för att de istället skulle få hela liv. Men den där bytesmarknaden r svår. Enkla beslut men svåra byten att få genomförda. Vi rår inte över allt ens i vår tid. En dag kommer det här igen. Må han/hon/det/gud visa oss barmhärtighet och låta de gamla gå först. Fast det finns såklart ingen boss som sitter och bestämmer ditten eller datten i sådana där situationer. Det bara händer. För att världen fungerar sådär. Men när den kommer nästa gång är världens verkliga jävlar de som idag tar antibiotika mot skitproblem.
Vi stjälper oss gärna själva och sen ropar vi på han/hon/det/gud när vi ställt till det. Eller skyller på någon svag grupp. Det är alltid mycket enklare att se på problemen som om de kommer från någon annan än en själv. Man är alltid fri från skuld själv. Men måste ju vara en fullständig idiot såklart om man verkligen tror på det. Ja, miljarder gör det. Tror. Kan inte ens tänka tanken att de har ett ansvar.
Liksom.
Men här bra alltså. Trotts allt. Alvedonbra åtminstone. Det är otroligt hur ett ganska harmlöst piller kan få en att orka fast man egentligen inte orkar. Men vart och ett av dem som man stoppar i sig räknar kanske bort något år där i slutänden. Fast man håller sig med god marginal inom föreskrivna pillerintagsgränser. Men det brukar vara så. Man skall lyssna på kroppen. Orkar man inte så betyder det nästan alltid att man behöver vila. Gör man inte det…. ja då betalar man för det. Såklart. Så självklart. Inte ens svårt att förstå.
Liksom.
När den här månaden går mot sitt slut är det påsk. Lorthelg sa alltid mormor. Karlarna drog alltid in så mycket skit. Bönder. Mer jobb för fruntimren. Ja morsan såg det nog på samma sätt. Ingen stor helg hos oss. Vi var inte religiösa. Har väl inte varit jättehelg här heller. Men lite rolig när ungarna var små. Påskharar och godis. Påskmust som inte alls smakade som julmust. Nu ingenting. Jo, soffa, film, vila. Gammelfolk-roa-sig. Ungefär.
Men nästan en månad dit såklart. Februari hade sex eller sju veckor i år. Tog aldrig slut. Det var hela tiden en till vecka kvar. Man hoppas att mars håller sig till reglerna om fyra veckor max. Fuskfebruari. Liksom.
Det är gott att leva.
Konstigt nog.