Pi-dagen. En symboldag. Morsan skulle ha fyllt 95 idag om om levat. Kamrat JB fyller ett okänt antal år. Hurra. Raspberry-Pi kommer med en ny version. Snabbare. Men gäsp åt det. En watchdog (och (dream on baby) eMMC) vore mer revolutionerande. Hawkins dör. Kunde han valt en mer passande dag? En populärvetenskapsmediaskapelse var han som man ändå måste känna stor respekt för. Sjuttiosex bast. Ett rikt liv. Trotts en jävla sjukdom.
Ute skjuter solen fotoner som kulsprutesmatter ned mot ett snötäckt, nu av Kamprad – tack för det – upphöjt Norrland. Dualism och osäkerhetsprincip gör det svårt att räkna dem alla. Kvantmekanik. På Internationella Pi-dagen. Nåja. Vårsol. Det är varmt på kontoret när jag kommer ner lite senare än vanligt.
Jag sätter på kaffe. Fyller pellets. Stoppar i en maskin tvätt. Startar den självgående dammsugaren Hugo. Han lever en kvart. Dammsuger riktigt bra under den kvarten. Japp. Det är lite som Arne Tammers “det räcker med en kvart om dagen”. Ni som inte minns Arne kan bortse från det där.
Startar datorn. För ovanlighetens skull så blev den avstängd igår. En disk låter, skriker, ojar sig. Ja det gör den nu när jag slår på den också. Mer än igår? Kanske försvinner oljudet, kanske gör det inte det, kanske kraschar den, man vet inte. Det är i alla fall inte bara till att byta disk sådär hur som helt. Nope inte där. Kanske där. Japp, definitivt där.
Tittar på platsbanken. Det finns 46 lediga jobb i Ljusdal. Som jag kan jobba på utan en krona i lön som hamnar i min ficka. Frestande. Fast jag och jobbens kravprofil är långt långt bort ifrån varandra. Som vanligt. En programmerare. Fysiker. Va!? Men jag har skådat dom då ändå. Utan låtsasjobb skulle jag bli galen. Tänk att vara ung och sitta där med sin fina examen och se det där varje dag. Fast i en annan situation drar man såklart. Om det är något med en. Japp, gjort det några vändor. Levt halvliv med veckorna borta hemifrån. Iväg på söndag, hem på fredag. Aldrig går helgerna så fort som då.
Vår lokala näringslivsorganisation frestar med företagsgala. Suck. Men säkert roligt för vinnare och nominerade såklart. Inget för mig alltså. Så länge de inte delar ut de där tröstpriserna. Men syns inte finns inte. Lika bra det. Nöjd med det. Åtminstone det. Klickar alltså bort det där mailet. Som varje gång.
Fast jag borde väl ut och träffa lite folk. Åka på lite sådana där grejer. Kufar blir mer kufar av att alltid sitta själv. RISE ICT har öppet hus. Säkert skoj. Men det blir nog inget med det. Nope. Nästa år kanske. Eller efter 2021.
Men jaha och joho. Man får väl låtsas att man har något att göra och sen låtsas göra det. Mig själv kan jag i alla fall lura. Inte er såklart. Det fattar man ju. Ni med viktiga uppgifter i livet som är på riktigt. Ni som gör sådant på dagarna som ni strax före dödsögonblicket kommer att känna stolthet för. “Jag gjorde i alla fall det” liksom. Sen slut. Sådär stor som dig blir aldrig jag. Tyvärr. Saknar dom ambitionerna. Jag som mest alltså en ocool gubbe som höll på med lite av varje. Fast frågar du mig så är det inte alls så dumt. Det där “ocool gubbe” är nog ändå det jag är mest nöjd med i mitt liv. Hittills. Liksom.