Det snöar, ymnigt, prognoserna säger inget om det, verkligheten gör som den vill, som en råbuse, en råbuse som tar för sig, gör som hen vill. Japp verkligheten bryr sig inte om konventioner och lagar. Verkligheten är en “våldtagare”. En av värsta sorten. Man skall akta sig för verkligheten. Kolla in Idol eller Farmen istället. Ja eller läsa en bok. Skydda sig.
Men jag bryr mig inte. Det kan få snöa på. Snöa oss hela vägen in i helvetet. Jag bryr mig inte. Sitter här. Ser på. Längtar till sommaren. Förstår inte kopplingen.
Fast det gör jag såklart egentligen. Jag vet att den här snön som kommer sent på året snarare hjälper till att smälta bort gammelsnön än att addera centimeter till snötäckets tjocklek. Det är den här snön som smälter först, som smälter med lätthet av en solstråle, som sipprar ner ned en kluck genom snötäcket och förgör vintern.
Så jodå, liksom.
Man kan sitta där och se på.
Vad skulle man gjort annars vet man såklart inte heller.
Men kaffebryggaren slås såklart på den här morgonen. Den puttrar igång. Man säger att det är kris om den inte gjorde det. Kris om filter är slut. Kris om kaffe är slut. Men då vet man såklart inget om proportioner. En semester i Syrien på recept behövs där. Då. Så man förstår. Får perspektiv.
Förkylning håller i sig. Mosigare än igår idag. Det böljar. Man får försöka jobba bort. Låtsas som det inte finns. Som vintern, som svältande barn, som våldtagna mammor. Ja det där ute i världen som man inte vill se. Jodå, jag tänker ibland att “just nu, just nu torteras en människa i en källare någonstans.” Då sprider sig iskylan i min kropp. Det liksom börjar där nere i fötterna och sprider sig upp och in i tänderna. Ilar där. Virvlar runt i kroppen tills jag skjuter bort den där tanken igen. Där önskar jag att jag var en man lyssnade på. En som hördes. Då skulle jag lägga allt annat åt sidan. Angripa det som visualiseras som ondskan. Men nu är jag ingen som hörs. Jag finns nästan inte. Ja och de som hörs de nämner aldrig det där. Ja och vintern känns inte viktig när man nått så där långt i sin tankekedja.
Jag berättar för en vän här om dagen om den där chefen på SE-banken på ett mingel som gjorde ner VSCP så in i helvete. Han satt på Fältcom kontot. Ja och deras proprietära lösning var såklart överlägsen. Ja ni ser ju hur bra t.ex. fartkamrorna fungerar. Bredvid honom stod en lång man som inte presenterade sig. Båda luktade pengar lång väg. Både när det gäller arrogans och klädsel. Men just sådant triggar mig. Jag nedslås aldrig av de där kommentarerna som kommer från människor som inte har kunskapen att framföra dem egentligen. För den här mannen hade inte läst något om VSCP, han hade ingen aning. Ja och det är så de flesta är när de gör sina val och åsikter. Det handlar inte om, Så jag kunde le där. Skoja med honom. Fast än jag själv stod där i en t-shirt och luktade snarare fattigmanssvett än pengar. Vi pratade länge. Ja och allt avslutades med att han tog upp sitt visitkort och gav mig det. Jodå, det ligger fortfarande kvar här i sin pärm. Jag har en jävla massa visitkort. Men,,,
Det är när jag berättar det här för min vän som det slår mig.
“Varför gav han mig sitt visitkort?”
Jag har inte funderat över det förut. Men om jag nu var så fel ute så borde väl den där visitkortsgrejen vara onödig. Varför liksom?
Jodå vi träffades flera gånger till efter det. Jag skojade med honom om det där. Han ovan med att en som borde tigga om pengar, som inte visar vederbörlig respekt, blir lite ur balans. Så jag skojar vidare. Han lossnar lite. Skrattar. Jag säger hej. Är ingen rövslickare. Stoltheten är det enda jag har kvar. Den har jag aldrig sålt. Den långe mannen däremot, honom har jag inte sett igen.
Nu var det länge sedan vi träffades. Några år sedan i alla fall. Men kortet ligger där. Till ingen nytta då såklart.
Medan jag skriver de här orden avtar snöandet där ute. Det är bra. Ja eller inte då.
När jag sitter på toaletten nu i helgen slår mig en tanke. Japp. Det är där de kommer. Fan om jag inte skall börja åka skidor igen om jag blir skapligt bra i axeln. Ja tamefan. Jag behöver visserligen gå ner några kilo också men nog fan vore det skoj att ha något att göra vintertid. Ja och vi bor där vi bor. Vemdalen tar man sig på ett litet kick. Järvsö ännu snabbare. Ja och det finns fler alternativ inom närområdet. Tamefan liksom. Jag har inte åkt sen 1972. Så lite rostig kanske. Men tyngden på dalskidan… eller var det tvärt om?