Det är vårdagjämningen idag. Det spelar ingen roll att snön inte smälter där ute. Ljuset är här, det är faktiskt inte tjugo minus, det finns hopp.
Här är det mosigt. Den här förkylningen vill helt enkelt inte lämna min kropp. Den håller sig fast. Men jag är tydligen inte ensam. Den är seg årets influensa. Seg som sirap i minusgrader. Men det är influensa. En av de vanliga. Inte Spanska sjukan. Inte i år. De flesta överlever. Jag när själv den förhoppningen.
Ljuset, ja ljuset gillar jag. Nätterna här uppe i juni måste upplevas. De är magiska och under de första åren här uppe var jag helt hänförd över dem. Stod där och bara tog in. Åkte ut i skogen mitt i natten och tog in. Var verkligen med i den där tiden och det under den är. De senaste åren har det varit så mycket annat under juni att det där kommit lite på sidan om. Lite är det väl också så att man längtar så mycket efter den “riktiga sommaren” i juni att man glömmer bort att den faktiskt redan är här redan då. Sen sitter man där i augusti och undrar vad som hände. Tittar framåt först och tittar bakåt sen. Glömmer att det finns ett nu. I år skall jag i alla fall försöka uppleva det där är det händer. Ta in. Njuta. Vare med. Vara närvarande.
Intermittenta fel är helvetet för en programmerare. Går det upprepa så går det också vanligtvis att fixa. Men de där felen som händer bara ibland, på en plattform, de är svåra. Då får man ta i från fötterna. Det är lätt att misströsta stundvis. Men vanligtvis löse man de där problemen också till slut. Devisen är att jobba på. Aldrig ge upp. Ja ni vet “riktiga programmerare” och det där…
Japp har en sådan där jäkel. Brottas med den. Ännu leder den.
Men ge upp. Aldrig!