Räven, ovanligt stor – som en varg, ovanligt fin, kommer lunkande runt grannens hus. Jag har sett spåren tidigare. Nu bär snön. Det är enklare att ta sig fram. ja och jag ser spåren runt vårt hus också. Hur fågelmatsplatsen avsöks, platsen där vi lägger överblivet bröd likaså, källardörren, innan hen drar till skogs igen. Jag tackar för besöket. Det är trevligt med räv in på knutarna. Men en gång blossade hatet mot hela den där rasen. Det var när en räv dödade alla hönor för oss utom tre. Men de som blev kvar tog han nästa dag. Ett jobb måste utföras till fullo. Ursinnet blossade inom mig. Det fanns kärlek till hönor som var och en var individer. Men man måste förlåta. Räven känner inte ondskan.
Affären. Människorna jag känner, man känner ju alla i en liten by. Är själv känd av alla. Man småpratar lite. Det kan vara trevligt. Fast egentligen känner jag såklart ingen här. Det är bara yta alltsammans. Men kanske passar just det för mig. Född sådan. Skall dö som sådan. Själv.
Får råd med lite påskliljor men ingen whisky till påsk. Kan överleva det. Spriten står varken högt upp i prioriteringarna eller i begäret.
Köper en sista semla för året. Det blir en Bull Olles. De är definitivt inte att skratta åt. Lite “kaneligare” i smaken. Goda. Nu får det där vara fram till nästa år. Det är ju så med allt som är gott, kul och härllgt. Det kräver avhållsamhet också. Begränsningar. Både wiskysippande och semelätande mår bra av uppehåll. Det smakar så mycket godare sen när den där lasten återupptas.
Tiden emellan höjdpunkter är lika viktig som höjdpunkterna. Tid att längtas under. Tid för fantasier. Tid att bygga upp förväntningar på.
Lägger ner “Sveriges Största By”. Det jag tänkte skulle bli ett bokprojekt. Det som jag till och med registrerade en site för. Men jag har inte tid. Det är bara så. Kanske inte riktig lust heller. Jo, så är det nog. Sen är så mycket av det där fortfarande så nära och det är svårt att komma så nära sig själv utan att utlämna andra människor som kanske inte vill bli utlämnade. Men det finns några tusen ord som skrevs för något år sedan som man kanske kan återanvända ett “o” eller ett “t” ifrån. Kanske rent av här i bloggen. Tror på återbruk nämligen.
Fast sugen på att skriva. Sugen på att göra musik. Men “har inte tid”. Ja, som det brukar heta. Man prioriterar annat. Allt det där medan ett liv rinner iväg.
Solen lyser här utanför. Februarisol. Februaritemperaturer. Fast mars. Det vet man ju. Det säger kalendern. Den rigida. Vår men utan vårvärme. En sådan enorm skillnad det är här här och som det var i Bollnäs igår. Där riktigt varmt. Fick slå av värmen i bilen. Så fort jag svängde av mot Voxna gjorde sig kylan påmind igen. En så tydlig klimatzon just där. Värmen på för fullt igen i den röda bilen. Synd att man hamnade på fel sida om den där klimatzonen. Eller valde. Man är oftast själv den skyldige. Det är bara i fängelserna och hos de misslyckade som det inte är så.
Dymmelonsdag idag. Man får sänka volymen lite och viska istället för att skrika. Jodå. Liksom. Schhhhhhhhhhhhh….
Nu skall jag sätta mig ner och vänta på att snön smälter bort. Någon bör ju göra det också.