Den tredje april 2017 såg det ut såhär. Vi är inte ens nära nu kan man säga. Men det är som det är. Fast längtar ut det gör man. Så det gör ont. Men det är liksom ingen ide. Man kan ta ett varv på vägen utanför huset, sen finns inga andra ytor att gå på. Trist. Därav längtan. Skog och marker drar. Ropar efter en. Kom då… nu…
Långfredag. Man skall tänka lite på Jesus. Ja lite som man skall tänka på alla stackars tomtar vid juletid. Jag sitter på kontoret. Unnar mig en timmes sovmorgon innan det. Skäms lite över excesserna.. Men det är klart, jag går ner till låtsasjobb, ingen märker om jag gör saker eller inte gör saker. Så en timme hit eller dit liksom, det spelar ingen roll. Jag antar att inte ens Jesus bryr sig om en obetydlig varelse som jag låter bli att sända en en tanke till honom och koncentrerar mig på mitt.
Påsk. Starten på det kristna året. Jubelföreställningen. Gäsp.
Kaffe, dricker. Nybryggt. Solen skiner utanför fönstren. Persienner neddragna. En och annan solstråle letar sig in i alla fall. Det skall bli nollgradigt idag. Man hoppas snön på norrsidan kan fara av ändå. Det vore bra och på tiden. Det läcker in nämligen när den ligger där och smälter snön på taket. Kryper upp och in under plåtar och sen in i huset. En gissel. Värre i år än någonsin. Skall göra ett försök med värmekablar under nästa säsong. Annars har nog allt provats, ja och under alla år innan oss av kommunens folk. Men svårt. Tydligen. Fast det inte borde vara det tycker man. Nog borde det väl gå att lägga täta tak 2018? Nog borde lösningarna finnas där. Men kombinationen dålig isolering och plåttak är tydligen ingen höjdare. Stort problem i Stockholms innerstad också har jag förstått.
Det är som det är. Jesus kanske prövar oss som inte sitter där på långfredagen och känner in hans lidande där på korset. Rätt åt oss i så fall såklart. Antagligen. Liksom.
Det är 1341 dagar kvar av skuldsaneringen. Varje dag minskar den där tiden som är kvar. Jag läser om Björn i Aftonbladet idag. Vi har också varit med om mycket godtycke i beräkningar. Man måste överklaga till tingsrätten. Alla klarar inte sådant själv såklart. Men en överklagan tar några månader, skal man överklaga den, år. Drar Kronofogden några tusen mer än man skall från en som redan är fattig så får det såklart stora konsekvenser. Som i Börns fall kan man bli vräkt. Fast godtycket är värst. Vilken dag som helst kan något beslut komma som vänder upp och ner på allt. Ingen som inte varit i det där kan fatta hur skönt ett skuldsaneringsbeslut är.
Så tack Jesus. Liksom. Ja och tack tomten. Eller är det han/hon/det/gud man skall tacka. Eller **är** allt bara. Man vet inte. Tack hela gänget och hela existensen. Japp. Så tänker jag. Gör det nästan varje dag när jag går ut till en numera oftast tom postlåda. Våndas fortfarande när jag tittar igenom sällan inkomna brev men kanske skall den där posttraumatiska stressen också ge med sig om några år.
Mormor och morfars förlovningsbild sitter på väggen i vårt bibliotek. Jag har alltid trott att det varit K’s mormor och morfar. Nope, så är det inte säger K. Ja och tittar jag närmare så ser jag ju. Visst är det så. Två bilder ihopexponerade vet K. Flugan på morfar ditritad eller kanske bara förstärkt. Mormor är vacker. Anna. Dotter till till den ensamstående mamman. Kopperskan. Framtidsförutsägaren. Spådamen. Stark. Röker pipa på bilderna. Och så morfar. En riktig bråkstake sas det om honom och hans bröder på byn då när de var unga. “Törnshans pojkarna”. Hans Thörn som var överlöpare från den norska armen någon gång under sjuttonhundratalet. Minns inte året exakt nu. När Norge var Danskt. Blev Svensk soldat sen. Soldattorp i Ämnebo, Edsbyn. Napoleonkrig och grejer. Ursprung till det som blev jag. Dom, en galen farfar och en hårt arbetande farmor. Fast farfar, Han ville bara något annat än bondeliv. Tror jag. Han borde fått det. Studerat. Fotograferat. Där i Stockholm. Men jag träffade aldrig farmor och farfar. De var döda innan jag föddes.
Men det är väl meningen att jag skall arbeta. Nåja, åtminstone låtsasarbeta. Det långa i långfredag gör ju att man borde hinna med en del. Sen helg här också. Vila och lte extra mat. Jodå, det finns godis också. Det går alltså ingen nöd på oss här på kullen. Bortskämt patrask som vi är.