För-sov

Jag försover mig. Fattar inte att det skett förrän vid frukost. Va!? Tjugo över åtta?  Det händer inte ofta.  Försovandet. Men ibland. Ingen större sak i en låtsasarbetares liv dock.

Solen flödar där ute. Låtsaskontoret är varmt. Ljust. Ner med persienner.  På med kaffe. Dunklet återställt. In i skuggorna igen. Sorgligt. Men försöker att inte tänka på det. Går igenom mail inkomna under natten.  Inte mycket av värde. Periodvis är det så. Men oftast mer substans. Saker som behöver eftertanke. Utan den kontakten med människorna gick inte det här. Där, i mailkorgen, finns mina vänner och ovänner. De som intellektuellt höjer och sänker. Kaffepauskamraterna. Jobbkompisarna. Ovännerna.

Jag är glad för en ny dag, en till dag, för en fredag. Dagarna tas inte för givet här. det är gåvor som fylls med innehåll.

Kaffet smakar gott. Muggen är drucken ur förr. Levt en vecka. Inte helt hygienisk kanske. Men det är bara jag. Tillväxten av nya bakterier kommer mig väl till del på något sätt. Som yoghurt och fil. Också vi, bakterier och människor,  lever i symbiosens äktenskap. Fyra kilo bakterier i kroppen. Kalla dem kompisar. Varenda en av dem.

Mr. M’s list är Spotify listan att hänga med på. Den växer med varje blogginlägg.

Jag har några mycket prominenta personer som följer VSCP projektet. Att de finns där stärker mig. Som han chefsarkitekten på jätte-jätte-jätte-stor Engelsk, ja vad skall man kalla den/det, institution? Men att den typen av människor väjer att ägna tid åt något som en gammal gubbe ute i skogen pysslar med kan hjälpa till i mörka stunder. De är såklart bara människor de där snubbarna också. Jag behandlar inte dem annorlunda än en sjuttonårig kille från Australien som också finns där. Tro mig. Så fungerar open source och makerrörelse. Det är platt. Man frågar sällan “vem” utan ägnar sig åt sak. Lär sig av den som har att lära ut, som gått en väg man själv inte gått, ja och ibland är det en sjuttonåring som går där först. Som man får lära sig av. Vackert, inte sant?

Fast gamla projekt lever av sig själv liksom. De behöver inga upphovsmän/kvinnor.

Jag ser folk rusa iväg mot AI, precis som de rusade mot blockkedjor nyss, Ja eller IoT före det. Sällan blir det så mycket gjort. Men rubriker får de såklart. Alla åt samma håll. Välj teknik först och vad som skall göras sen. Dönickar brukar jag tänka. Som EU “digitalisera nu” människorna också. Inte tekniken till hjälp utan tekniken först.  Ja egentligen kan man väl tänka så om hela världen snart. Prata först och… ja det behövs liksom inget mer.  Den där jobbiga realiseringsbiten följd av tester och förfining är ju bara för jobbigt och tröttsamt. Pengarna och exponeringen i nyhetsbreven, de som saknar mer och mer av sin gamla forna substans,får man ju ändå. Vad betyder mer än det och pengarna?

Fast fredag. En ljuvlig dag. För arbete. Sen för vila. Grön IKEA soffa. God mat. En film. Livet är rätt bra också bortanför rubrikerna. Tro mig. Det som syns är bara yta. Livet och verkligheten finns där under.